“Berätta vad?”

“Om den natten.”

“Jag försökte.”

“Nej. Du sa att du inte mindes.”

“För att jag inte gjorde det.”

Hans röst blev hes.

“Jag gör det fortfarande inte.”

Jag stirrade på honom.

“Jag mindes att jag kom till sammankomsten. Jag kom ihåg Misha. Jag minns att folk pressade mig att dricka. Efter det…”

Han skakade på huvudet.

“Inget.”

“Du misstänkte aldrig?”

“Jag misstänkte allt.”

“Vad betyder det?”

“Det betyder att jag inte litade på mig själv.”

Han satte sig på golvet mittemot mig.

“Du såg en annan kvinna bredvid mig. Jag vaknade och såg det du såg. Vad skulle jag säga? Att det inte kunde ha hänt för att jag var en god person?”

“Ja.”

Han log nästan, men det fanns för mycket smärta i hans ansikte.

“Det där var inget bevis.”

“Du kände dig själv.”

“Jag trodde det.”

Hans ögon mötte mina.

“Men jag hade inget minne. Jag var livrädd att jag skulle övertyga dig om att jag var oskyldig och senare upptäcka att jag inte var det.”

Det svaret gjorde ont på ett helt annat sätt.

“Du lät mig gå för att du var rädd för att ljuga.”

“Jag bad dig stanna.”

“Du slutade.”

“Du hade redan bestämt dig.”

“Jag var tjugo.”

“Jag vet.”

“Du borde ha kämpat hårdare.”

“Jag vet.”

Orden kom ut nästan ohörbart.

I tjugo år hade jag föreställt mig hundra versioner av det samtalet.

I ingen av dem hade jag tänkt på att vi båda kanske talade sanning.

Jag torkade ansiktet.

“Hur kunde något så dumt förstöra så mycket?”

Sergei tittade mot dörren som Slava hade försvunnit genom.

“För att någon ville det.”

Meningen låg mellan oss.

Sedan kastade han en blick på metalllådan.

“Du frågade mig om det.”

Jag följde hans blick.

Smyckena.

Det kändes som en artefakt från en annan persons liv.

“Ja.”

Jag drog mig upp.

“Säg mig.”

Sergei plockade upp lådan och borstade bort damm från locket.

“Min farbror gav mig de där bitarna när vi gifte oss.”

“Till dig?”

“Han sa åt mig att ge dem till dig.”

Jag stirrade.

“Varför?”

“Han älskade dig.”

“Han kände knappt mig.”

“Han visste tillräckligt.”

Sergej log svagt.

“Farbror Pyotr hade aldrig en dotter. Efter att vi gifte oss började han kalla dig som en när du inte var där.”

Min hals blev straman.

“Vad är det här?”

“Familjesmycken.”

Han öppnade lådan.

“Vissa delar hade gömts av hans mormor under en period då familjen förlorade nästan allt. De överlevde för att någon gömde dem.”

Jag rörde vid en av ringarna.

“Och Pyotr ville att jag skulle ha dem?”

“Ja.”

“Varför gömma dem i en vägg?”

Sergej såg generad ut.

“Den delen var jag.”

“Självklart var det det.”

“Jag var ung.”

“Du var dum.”

“Extremt.”

För första gången den dagen passerade något som liknade värme mellan oss.

“Jag planerade en överraskning,” fortsatte han. “Jag gjorde en öppning i väggen, satte lådan inuti, förseglade den och ristade sedan meddelandet över den.”

Jag stirrade på honom.

“Meddelandet var en markör?”

“Och en deklaration.”

“Du gömde smycken bakom ett kärleksbrev och täckte sedan båda med tapet.”

“När du beskriver det så medger jag att planen saknade effektivitet.”

Ett skratt undslapp mig innan jag hann stoppa det.

Sergej log.

Sedan försvann leendet.

“Jag tänkte att vi skulle renovera det rummet tillsammans någon dag. Du skulle hitta meddelandet, sedan lådan.”

“Men vi skilde oss.”

“Ja.”

“Vad sa Pjotr?”

“Jag berättade inte för honom direkt.”

“Varför?”

“Jag skämdes.”

Sergei tittade ner.

“Jag trodde att jag hade förstört mitt äktenskap.”

Så småningom nådde rykten Pjotr att jag skulle gifta mig med Slava.

Sergei berättade till slut allt han trodde hade hänt.

Pyotr lyssnade.

Sedan, enligt Sergej, tittade han på systersonen han uppfostrat och sa bara en mening.

“Lev med det.”

Sergej gjorde det.

I tjugo år.

Jag stängde smyckesasken.

“Var det hans sista skämt att lämna huset till mig?”

“Kanske.”

“Du gav upp ditt anspråk.”

“Han bad mig.”

Jag tittade skarpt på honom.

“När?”

“Innan han dog.”

“Han visste?”

“Han visste att smyckena fortfarande var gömda där. Han visste att budskapet fanns där också.”

“Så han ordnade det här.”

Sergei ryckte på axlarna.

“Farbror Pyotr gillade att få människor att lösa sina egna problem.”

Jag lutade huvudet bakåt mot väggen.

“Din farbror var omöjlig.”

“Han gillade dig.”

“Det där är inget försvar.”

“Nej.”

Tystnaden återvände.

Sedan ställde Sergei frågan jag försökt att inte höra.

“Förändrar det Slava sa något?”

Jag tittade på honom.

Hans uttryck innehöll hopp, men han försökte desperat att inte låta det bli ett krav.

“Ändra vad?”

“Vi.”

“Det har inte funnits något vi på tjugo år.”

“Jag vet.”

“Du har ett liv.”

“Ja.”

“En hustru?”

“Nej.”

Jag blinkade.

“Barn?”

“Nej.”

“Sergej.”

“Vad?”

“Du är fyrtiotvå.”

“Jag är medveten.”

“Du har aldrig gift dig?”

“Nej.”

Jag reste mig.

Han steg upp med mig.

“Varför?”