“Jag tror inte att Pyotr lämnade det här huset till mig så att jag omedelbart kunde göra om det i kontanter.”

Slava stirrade på mig.

Då kom något fult in i hans ögon.

“Det är inte därför.”

“Nog.”

“Du väntar på att Sergei ska komma tillbaka.”

Anklagelsen gick ut hårdare än jag önskade.

Slava såg det.

Hans ilska skärptes.

“Jag visste det.”

“Du vet ingenting.”

“Du kommer inte sälja eftersom det här stället ger dig en koppling till honom.”

“Gå ut.”

“Jag är din man.”

“Då får du bete dig som en.”

Han slog igen dörren så hårt att den gamla karmen skakade.

Jag stod där och lyssnade på hans steg över gården.

Det värsta var inte att hans anklagelse var orättvis.

Det värsta var att en liten bit av den hade hittat sitt mål.

Jag undrade om Sergej någonsin skulle återvända.

Den insikten skrämde mig.

Jag hade träffat honom när jag var arton.

Sergej hade aldrig varit som de andra pojkarna runt oss. Han visade inte maskulinitet för uppmärksamhet. Han började inte bråka, skrytte inte eller låtsades veta mer än alla andra.

Han var helt enkelt bekväm i sin egen hud.

Folk respekterade honom eftersom han aldrig verkade be dem om det.

Bredvid honom kände jag mig trygg.

Inte upphetsad på det vårdslösa sätt som unga kvinnor ibland förväxlar med kärlek.

Säker.

Sett.

Skyddad utan att bli kontrollerad.

Vi gifte oss unga.

Och ett tag trodde jag att jag hade fått den lättaste sortens lycka.

Den sortens som bara fortsatte.

Dagen innan min värld rasade hade Sergei städat vår lilla lägenhet eftersom jag var på väg tillbaka från flera dagars professionell träning.

Han hade till och med försökt baka en Napoleon-tårta.

Det lärde jag mig först senare.

Samma eftermiddag deltog han dock i en minnesstund för en vän som hade avlidit.

Sergej drack sällan.

Hans vänner pressade honom att delta i en skål.

En drink blev en märklig dimma.

Han mindes bitterheten i det han svalde.

Sedan inget.

Hans nästa tydliga minne var att han öppnade ögonen morgonen därpå och såg mig i dörröppningen.

Kvinnan bredvid honom var Lena Kosolapova.

Jag kände henne bara till utseendet.

Hennes hår hade färgats mörkt vinrött.

För mig krävde scenen ingen förklaring.

För Sergei hade den tydligen ingen.

Han sa att han inte kunde minnas hur hon hade hamnat där.

Jag hörde bara feghet.

Vi separerade nästan omedelbart.

Slava dök upp i mitt liv precis vid rätt tillfälle.

Eller, som jag så småningom skulle få veta, exakt det ögonblick han hade väntat på.

Morgonen efter vårt gräl hemma hos Pyotr vaknade jag före Slava.

Mitt huvud kändes tungt.

Han reste sig till slut, klagade på huvudvärk och meddelade att han skulle gå ner till dammen.

Så fort han gick gick jag tillbaka till den skadade väggen.

Inskriften var nästan förstörd.

Endast fragment av brev återstod.

Jag rörde vid gipset med fingertopparna.

En liten del lossnade.

Den föll till golvet med ett dammmoln.

“Underbart.”

Nu hade jag också ett hål att laga.

Jag hukade mig för att inspektera den.

Håligheten verkade djupare än den borde vara.

Jag tände en ficklampa och riktade strålen inåt.

Något reflekterades.

Metall.

Jag frös till is.

I flera sekunder stirrade jag bara.

Sedan vidgade jag försiktigt öppningen och stack in handen i väggen.

Mina fingrar rörde vid en hård kant.

Efter flera tafatta försök tog jag fram en liten metalllåda täckt av år av damm.

Jag satt på golvet med den i knät.

“Vad mer gömde du i det här huset, Pyotr?”

Locket gjorde motstånd innan det slutligen öppnades.

Jag förväntade mig fler brev.

Istället fångade ljuset guld.

Jag slutade andas.

Inuti fanns ringar, örhängen, broscher, kedjor och flera föremål prydda med stenar som såg alldeles för gamla och värdefulla ut för att ha glömts bort i förbifarten.

Jag lyfte ett örhänge.

Den var tung.

Hantverket var intrikat, olikt allt jag ägde.

Det fanns inga kostymdelar i den lådan.

Även utan värdering förstod jag att jag tittade på något värt mycket pengar.

Kanske mer än huset självt.

Fotsteg hördes utanför.

Slavisk.

Jag stängde lådan direkt.

Det fanns ingen tid att tänka.

Jag svepte in den i en gammal handduk, lade den i min reseväska under kläderna och drog igen dragkedjan.

Dörren öppnades sekunder senare.

Slava kom in med blött hår.

Hans ögon gick direkt mot den skadade väggen.

“Vad hände där?”

“Gipset lossnade.”

Han stönade.

“Varför gör du fortfarande det här?”

Jag var nära att skratta.

“Du ville ha renoveringen.”

“Jag har ändrat mig.”

Han gnuggade håret med en handduk.

“Låt oss bara gå hem.”

“Vad?”

“Glöm det här stället för nu. Vi hittar någonstans att resa. Kanske till och med kusten.”

“Och lämna huset halvt avklädt?”

“Vem bryr sig?”

Jag brydde mig.

Men nu hade jag en annan anledning att lämna.

Lådan i min väska kändes plötsligt enorm.