I nästan tjugo år hade jag trott att Slavas svartsjuka på Sergej kom från osäkerhet.

Jag förstod inte att svartsjuka hade blivit motorn i hela hans vuxna liv.

När vi var unga hade Slava varit blyg bland kvinnor. Avvisandet skrämde honom.

Sedan gifte jag mig med honom.

En kvinna han en gång ansåg vara helt utom räckhåll hade valt honom, och istället för att göra honom trygg förändrade den segern hur han såg på sig själv.

Han började testa sin charm.

Först med en kollega.

Sedan en annan kvinna.

Sedan någon annan.

Varje gång han lyckades lugnade det honom.

Varje gång han var åtrådd kände han sig större.

Så småningom började han anteckna dessa möten i en liten anteckningsbok.

Namn.

Datum.

Små märken bredvid dem.

Ett privat poängkort för en man som behövde främlingar för att säga att han betydde något.

Jag visste inget av det när Slava anlände till lantstället på måndagsmorgonen.

Hans bil rullade in på Pyotrs gård strax före lunch.

Jag hörde motorn och klev ut.

Slava klättrade ut med ett surt uttryck, öppnade bagageutrymmet och började lasta av renoveringsmaterial.

“Hur var företagsresan?”

“Jag har redan sagt det i telefon. Okej.”

Han ville inte titta på mig.

Jag studerade honom.

Något var fel, men äktenskapet lär dig att inte varje tystnad behöver förhöras.

“Jag har tagit bort tapeten,” sa jag. “Vi kan börja sätta upp det nya pappret idag.”

Han rätade långsamt på sig.

“Kan jag komma igenom dörren först?”

“Jag säger bara till dig.”

“Jag har kört.”

“Okej.”

Jag steg åt sidan.

“Vila.”

Inne gick han genom rummet och tittade på de avskalade väggarna.

Istället för att bli nöjd verkade han nästan förolämpad av mängden arbete som väntade honom.

“Vet du vad?” sa han. “Jag är verkligen inte på humör för det här idag.”

Jag stirrade på honom.

“Det var du som inte kunde vänta på att renovera.”

“Vi kan göra det senare.”

“Självklart.”

Min ton fick honom att titta på mig.

“Vad menar du med det?”

“Inget.”

Han vandrade runt i rummet, kliade sig i nacken och meddelade sedan att han skulle hitta dammen.

“Det finns en i närheten, eller hur?”

“Ja.”

“Jag behöver luft.”

Han försvann nerför vägen.

Jag släppte honom.

När jag var ensam igen återvände jag till renoveringen eftersom det var lättare att göra något med händerna än att tänka på Sergej.

På kvällen hängde flera nya remsor tapet rent längs en vägg.

Jag nynnade tyst när dörren öppnades.

Slava kom in och luktade starkt av öl.

Jag vände mig om.

“Simmade du i ett bryggeri?”

Normalt hade han kanske skrattat.

Det gjorde han inte.

“Grannen gav mig en öl.”

Hans ögon rörde sig runt i rummet.

Sedan log han utan värme.

“Intressant kille, den där grannen.”

Mina händer slutade släta ut tapeten.

“Vad sa han?”

“Han nämnde att du hade besök i lördags.”

Där var det.

“Sergei kom i ungefär femton minuter.”

Slava skrattade.

“Femton minuter.”

“Ja.”

“Vad ville han?”

“Några av hans tillhörigheter.”

“Vilka tillhörigheter?”

“Gamla brev.”

Hans ansikte förändrades.

“Brev?”

“Jag vet inte vad som fanns i dem.”

Det var inte helt sant, men jag hade ingen avsikt att förklara att Sergej hade skrivit till mig i tjugo år.

Slava gick längre in i rummet.

“Sluta med tapeterna.”

Jag vände mig om.

“Ursäkta?”

“Jag sa sluta.”

Han pekade mot väggen.

“Jag är klar med det här stället.”

Jag ställer ner slätborsten.

“För två dagar sedan planerade du en tillbyggnad.”

“Det var innan jag förstod vad allt det här handlar om.”

“Vad tror du exakt att det är?”

Hans mun vred sig.

“En fälla.”

“Av vem?”

“Din ex-make. Hans galna farbror.”

Jag stirrade på honom.

Slava spred ut armarna.

“Tänk på det. Gubben lämnar huset till dig istället för sin egen brorson. Ditt ex ger bekvämt upp sitt krav. Sedan första helgen du kommer hit ensam, dyker Sergei upp.”

“Du gör bort dig.”

“Är jag?”

“Ja.”

Hans röst blev högre.

“Kanske ville de ge er två en privat mötesplats.”

Jag kände något kallt tränga in i mitt uttryck.

“Du har druckit.”

“Det betyder inte att jag har fel.”

“Det betyder att du lyssnar på skvaller från en granne och bygger en fantasi kring det.”

“Jag säljer det här huset.”

Rummet blev mycket tyst.

“Det är du inte.”

Han blinkade.

“Vad?”

“Du hörde mig.”

“Den tillhör oss.”

“Nej. Juridiskt tillhör den mig.”

Hans ansikte rodnade.

“Vi är gifta.”

“Och Pjotr lämnade det till mig.”

“Och? Vi säljer den, lägger till lite pengar och köper en vanlig semesterbostad.”

“Nej.”

“Varför?”

Jag tittade runt i det avskalade rummet.

För att Pyotr ville att jag skulle få den.

För Sergei hade ristat en mening bakom tapeten innan någon av oss visste att våra liv skulle splittras.

För det fanns frågor inne i det här huset som jag inte längre visste hur jag skulle ignorera.