“Du trodde också på det.”

“Det är tragedin.”

Vi stod axel mot axel.

Sedan stack Sergei handen i fickan och lade en liten mejsel på bordet.

Jag stirrade.

“Vad är det där?”

“Inget.”

“Du kommer inte att rista in ännu ett meddelande i det här huset.”

“Jag funderade på att rätta till den gamla.”

“Absolut inte.”

Han log.

“För resten av mitt liv verkar det fortfarande vara korrekt.”

Jag kastade en trasa på honom.

Det var första gången vi skrattade tillsammans utan att sorgen satt rakt mellan oss.

Månader gick.

Skilsmässan blev slutgiltig.

Lägenhetssituationen löstes.

Livet förenklade sig på det sätt det ibland gör efter en storm—långsamt, utan att avslöja ögonblicket då överlevnad återigen blir rutin.

Sergej bodde då i Nizjnij Novgorod och hade gjort det i flera år.

När han till slut frågade om jag skulle överväga att bygga ett liv där med honom, gjorde han inte frågan romantisk.

Han gjorde det försiktigt.

“Det finns ingen deadline.”

“Jag vet.”

“Du är inte skyldig mig tjugo år.”

“Jag vet.”

“Du är inte skyldig mig något.”

“Jag vet.”

Han rynkade pannan.

“Kan du sluta säga att du vet?”

“Nej.”

Jag flyttade.

Inte omedelbart.

Inte vårdslöst.

Men jag flyttade.

Matvey överraskade mig mest.

Han hade sökt till skolor, och ett av programmen han ville ha råkade ligga i samma stad.

När han blev antagen meddelade han att universum hade löst våra logistiska problem.

“Du bor med Sergej,” sa han. “Jag bor i sovsalen. Vi ses när vi vill. Alla vinner.”

“Du är ovanligt glad över att din mamma flyttar in hos sin första make.”

Matvey log.

“Min nya gamla styvfar.”

“Kalla honom inte det.”

Han kallade honom det i månader.

Sergej låtsades hata det.

Det gjorde han inte.

Ett år efter att jag först låste upp Pyotrs ärvda hus såg mitt liv inte alls ut som jag kunnat förutse.

Jag bodde i en vacker gammal stad bredvid mannen jag en gång trodde att jag aldrig skulle tala med igen.

Matvey var i närheten och blev mer självständig för varje vecka.

Anya och Nikolai var fortfarande tillsammans.

Den lilla pojken hon fruktat aldrig skulle acceptera henne hade ganska snabbt bestämt sig för att hon tillhörde honom och krävde ofta hennes uppmärksamhet med det självförtroende som bara småbarn har.

Till och med Pyotrs hus överlevde.

Vi rev den inte.

Vi täckte det inte med tegel.

Vi reparerade det som behövde repareras, restaurerade de snidade listerna, bytte ut skadat golv och bevarade så mycket av originalkaraktären som möjligt.

Sergej insisterade på att huset var mitt.

Jag insisterade på att det var absurt.

I slutändan behandlade vi ägandet mindre som en juridisk diskussion och mer som förvaltning.

Smyckena förvarades säkert.

En ring blev så småningom särskilt betydelsefull för mig, även om inte på det sätt som farbror Pyotr ursprungligen tänkt.

Sergej och jag gifte oss igen i tysthet.

Ingen skådespel.

Inget försök att återskapa vår ungdom.

Vi var inte de människorna längre.

Det var poängen.

Vi fick inte tillbaka våra tjugoårsåldern.

Vi raderade inte åren isär.

Vi slutade helt enkelt låta stulen tid bestämma vad vi gjorde med den tid som återstod.

Nästan ytterligare en sommar gick.

En septembermorgon lämnade Matvey vår lägenhet tidigt för lektionen efter att ha sovit över.

Sergej hade redan gått till jobbet.

Jag stod ensam i köket och förberedde mig för en svår dag, när en plötslig våg av illamående tvingade mig att släppa allt och skynda mig till badrummet.

Flera minuter senare kom jag tillbaka blek och irriterad.

“Perfekt.”

Jag hade möten.

Deadlines.

Absolut inget utrymme för sjukdom.

Jag hällde upp vatten.

Sedan fastnade mina ögon på en liten kalendermagnet som var fäst vid kylskåpet.

Jag stirrade på datumen.

Räknade en gång.

Men å andra sidan.

Min hand frös halvvägs till glaset.

“Nej.”

Jag räknade en tredje gång.

Mitt hjärtslag förändrades.

“Det här kan inte hända.”

Jag var över fyrtio.

Inte uråldrig, förstås, men tillräckligt gammal för att graviditet inte hade funnits någonstans inom mina förväntningar.

Jag köpte ett test den eftermiddagen.

Sedan en till.

Ett läkarbesök bekräftade det båda redan hade sagt till mig.

I flera dagar bar jag kunskapen ensam eftersom jag inte kunde avgöra om jag var exalterad eller skräckslagen.

Troligen båda.

När Sergej kom hem en kväll visste han genast.

“Vad hände?”

“Inget.”

Han lade ner sina nycklar.

“Det där ansiktet är inte ingenting.”

“Jag har inget ansikte.”

“Du har flera. Det här är den som betyder att jag borde sätta mig.”

“Du kanske vill det.”

Hans uttryck förändrades.

“Natasha.”

“Jag mår bra.”

“Vad hände då?”

Jag vred mina händer.

“Jag förväntade mig inte det här.”

“Förvänta dig vad?”

“Jag är över fyrtio.”

Han blinkade.

“Du har varit över fyrtio i ungefär två månader.”

“Det hjälper inte.”

“Vad pratar du om?”

Jag tittade på honom.

Sen sa jag det.

“Jag tror vi ska få barn.”