Han viftade med den en gång.

“Sådär.”

Föremålet var patetiskt.

Liten.

Vanlig.

Ett liv av förödmjukelse komprimerat till något som kunde få plats i en hand.

“Gå,” viskade jag.

Slavas uttryck hårdnade.

“Du ville ha sanningen.”

“Jag sa gå.”

Sergej klev fram.

“Hon bad dig gå.”

Slava ryckte bort armen när Sergei rörde vid hans armbåge.

“Rör mig inte.”

“Då får du gå.”

“Det här är min lägenhet.”

“Du gör det här värre.”

“Vad tänker du göra?”

Slava rörde sig närmare honom.

“Älskar du henne fortfarande?”

Sergej svarade inte.

Slava log.

“Självklart gör du det.”

Sergejs ögon lämnade aldrig hans.

“Ja.”

Det enda ordet förändrade Slava.

Hans uttryck förvrängdes till något nästan pojkaktigt.

Inte ung.

Sårad.

Liten.

“Du trodde alltid att du var bättre än mig.”

Sergej rynkade pannan.

“Jag tänkte knappt på dig alls.”

Det gjorde honom mer ont än en förolämpning kunde ha gjort.

Slava skrattade en gång.

Men å andra sidan.

“Vill du höra något roligt?”

“Slava,” sa jag.

Men han pratade inte längre med mig.

Han talade med mannen han tävlat med i sitt eget huvud i tjugo år.

“Vill du veta vad som egentligen hände då?”

Sergejs ansikte blev stilla.

“Vad pratar du om?”

“Morgonen då Natasha hittade dig.”

Rummet förändrades.

Jag sänkte händerna.

Sergej stirrade på honom.

Slava log med den fula tillfredsställelsen hos någon som äntligen hittat det enda vapen han trodde fortfarande kunde skada alla.

“Vi var alla på Mishas minnesstund.”

Sergej sa ingenting.

“Du minns väl det, eller hur?”

“Jag minns att jag gick.”

“Kommer du ihåg drinken?”

Sergeis ögon smalnade.

“Delar.”

“Jag såg till att du inte skulle minnas mycket mer.”

Luften verkade lämna rummet.

Jag tittade på Slava.

“Vad sa du?”

Han kastade en blick på mig.

För första gången fanns det tvekan.

Bara en blixt.

Sedan drev stoltheten honom framåt.

“Min mamma arbetade kring medicin. Min far brukade bli besvärlig när han drack, och hon hade något som gjorde honom sömnig.”

Min hud blev kall.

“Slaviskt.”

“Jag tog lite.”

Sergejs ansikte tappade färg.

“Du la något i min drink.”

Slava ryckte på axlarna.

“Först var det tänkt som ett skämt.”

“Ett skämt?”

“Du var alltid så kontrollerad. Så perfekt. Alla respekterade Sergej.”

Hans röst droppade av gammal bitterhet.

“Jag ville se dig tappa kontrollen en gång.”

Sergej rörde sig inte.

Inte jag heller.

fortsatte Slava, kanske för att sluta skulle kräva att han själv förstod.

“Senare delade några av oss taxi.”

Jag mindes kvinnan med det vinröda håret.

Lena.

Soffan.

Min resväska glider ur min hand.

Slavas ord kom nu långsammare.

“Du var knappt vid medvetande.”

Sergej viskade, “Lena.”

Slava nickade.

“Hon hade också druckit.”

Mitt hjärta började slå hårt.

“Vad gjorde du?”

Han tittade på mig.

Och jag visste innan han svarade.

“Nej.”

“Natasha—”

“Nej.”

Min röst darrade.

“Säg att du inte gjorde det.”

Slavas ansikte hade äntligen börjat registrera vad han bekände.

Men han hade gått för långt för att dra sig tillbaka.

“Jag arrangerade det du såg.”

Rummet lutade.

Sergej tog ett steg mot honom.

Slava backade.

“Du placerade henne bredvid mig.”

“Ja.”

“Du fick Natasha att tro—”

“Ja.”

Sergej slog honom en gång.

Rörelsen gick så snabbt att jag knappt registrerade det.

Slava stapplade bakåt in i dörröppningen och föll ner på ett knä.

“Sergej.”

Min röst lät långt borta.

Han slutade genast.

Slava kravlade sig upp.

För första gången den kvällen såg han rädd ut.

“Du är galen.”

Sergejs händer skakade.

“Du förstörde våra liv.”

Slava sträckte sig efter dörren.

Jag såg knappt att han lämnade.

Tjugo år.

Numret fyllde mitt huvud.

Tjugo födelsedagar.

Tjugo vintrar.

Tjugo vanliga morgnar.

Min son föds.

Föräldrar som dör.

Jobb som förändras.

Hem förändras.

Varje dag hade jag trott att Sergei hade förrått mig.

Varje dag hade Sergei tydligen tillbringat med att tro att han kanske hade gjort något han inte kunde minnas.

Och vid min sida under nästan alla dessa år hade varit mannen som visste exakt vad som hade hänt.

Min hand sökte efter väggen.

“Nastasha?”

Sergejs röst lät förvrängd.

Rummet smalnade.

“Jag mår bra.”

Det var jag inte.

Mörkret slukade kanterna av mitt synfält.

“Natasha.”

Jag försökte svara.

Sedan försvann golvet.

När jag öppnade ögonen knäböjde Sergei bredvid mig med sin telefon i handen.

“Jag ringer en ambulans.”

“Nej.”

“Du svimmade.”

“Jag vet.”

“Du behöver en läkare.”

“Ge mig en sekund.”

Jag tryckte mig upp på ena armbågen.

Han lade en hand bakom min axel utan att dra mig någonstans.

“Sakta.”

“Var är han?”

“Slaviskt?”

Jag nickade.

“Borta.”

Jag tittade mot den öppna dörren.

“Låt honom stanna borta.”

Sergej studerade mig.

“Jag tror fortfarande—”

“Ingen ambulans.”

“Natasha.”

“Mina nerver gav upp. Det är allt.”

Jag satte mig mot väggen.

Ingen av oss sa något på flera minuter.

Sedan tittade jag på honom.

“Varför berättade du inte för mig?”

Hans ögon fylldes av förvirring.