“Okej,” sa jag. “Vi går.”

Under bilresan tillbaka till staden hörde jag knappt Slava.

Mina tankar återvände hela tiden till smyckena.

Hade Sergei kommit för att leta efter den?

Hade historien om breven varit en täckmantel?

Kanske hade han förväntat sig att hämta den gömda lådan, hittat mig stående inne i huset och bestämt sig för att han inte kunde börja riva upp väggen utan att förklara sig.

Om smyckena tillhörde Pyotrs familj, så tillhörde de moraliskt Sergej.

Jag var tvungen att lämna tillbaka den.

Problemet var att jag inte hade något telefonnummer.

Ingen adress.

Inget.

När vi kom fram till vår lägenhet öppnade Matvey dörren.

Han var arton och hade nyligen upptäckt det särskilda självförtroende unga män får i samma ögonblick som vuxenlivet blir officiellt.

“Du är redan tillbaka?”

Slava släppte två väskor i hallen.

“Du borde vara tacksam. Några dagar till och vi hade släpat ut dig dit för att jobba.”

“Jag är överlycklig.”

Matvey började gå mot sitt rum.

ropade Slava efter honom.

“Vi är åtminstone här för att stoppa dig från att ta in slumpmässiga tjejer i lägenheten.”

Matvey stannade.

Han tittade över axeln.

“Intressant person att höra det från.”

Slavas kropp stelnade.

“Vad menar du med det?”

“Inget.”

Matvey försvann in i sitt rum och stängde dörren.

Jag tittade på min man.

Han tittade bort först.

Då trodde jag att Matvey bara var sarkastisk.

Senare skulle jag minnas skulden i min sons ögon.

Jag tog med mig reseväskan in i vårt sovrum, tog bort metalllådan och gömde den djupt inne i garderoben.

Sedan satte jag mig på sängkanten och sökte på sociala medier efter Sergei.

Det tog nästan en timme.

Hans konto såg nästan övergiven ut.

Det fanns få fotografier och knappt några senaste inlägg.

Ändå var det han.

Äldre.

Fler linjer runt ögonen.

Samma uttryck.

Jag stirrade på meddelandefönstret längre än nödvändigt.

Sedan skrev jag.

Sergej, det är Natasha. Jag hittade något som jag tror tillhör dig. Jag måste ge dig den så snart som möjligt. Snälla ring mig.

Jag lade till mitt nummer.

Sedan tryckte jag på skicka.

I samma ögonblick som meddelandet försvann från min skärm kröp skulden uppför min ryggrad.

Jag kontaktade min före detta man bakom min nuvarande mans rygg.

Anledningen var oskyldig.

Det visste jag.

Ändå har hemlighetsmakeriet en fysisk tyngd.

Matvey dök upp i dörröppningen.

“Jag ska sova hos en vän i natt.”

Jag tittade på honom.

“Allt okej?”

“Ja.”

Hans svar kom för snabbt.

“Ha telefonen på.”

“Det ska jag.”

Han tvekade.

“Mamma?”

“Ja?”

Han såg ut som om han ville berätta något för mig.

Sedan skakade han på huvudet.

“Inget.”

Efter att han gått gick Slava in i köket.

“Vad pratade ni två om?”

“Varför bråkade ni tidigare?”

“Far-son-grejer.”

“Vilken sort?”

“Han börjar bli respektlös. Jag påminde honom om vem som driver den här familjen.”

Jag tittade länge på min man.

Sedan började jag torka av bänken.

“Eftersom vår semester tydligen har blivit en hemmarenoveringssemester, kanske jag städar.”

Slava lyste plötsligt upp.

“Jag har funderat.”

“Det låter lovande.”

“Varför reser vi inte ändå?”

Jag kastade en blick på honom.

“Var?”

“Var som helst. Du känner Svetlana på resebyrån. Ring henne. Kanske finns det en sista-minuten-deal.”

Svetlana.

En kvinna jag känt i åratal.

Jag ringde henne den eftermiddagen.

Hon lät förtjust över att höra från mig.

Som tur var hade hon ett rabatterat paket tillgängligt: ett vackert hotell, en tvårumssvit och bergsutsikt.

När jag berättade för Slava log han.

“Ser du? Jag sparade semestern.”

Svetlana behövde våra pass för att förbereda dokumenten.

Slava erbjöd sig att ta hand om dem.

Jag tänkte inte mer på det.

Den kvällen bestämde jag mig för att besöka min yngre syster, Anya.

Hon bodde på andra sidan stan och lät märkligt nervös när jag ringde.

När jag kom fram upptäckte jag varför.

Det fanns en man.

Inte fysiskt i lägenheten, men mycket i sina tankar.

Han hette Nikolai.

Han hade nyligen bytt till hennes arbetsplats efter att ha flyttat tillbaka till området.

Hans fru hade dött två år tidigare, och han uppfostrade ensam en två och ett halvt år gammal son.

Anya var trettio och hade i åratal sagt att hon hellre ville vara ensam än bygga ett liv med fel person.

Nu satt hon mitt emot mig och rodnade som en tonåring.

“Han bjöd ut mig på middag,” erkände hon.

“Och?”

“Jag vet inte.”

“Du gillar honom.”

“Det är inte problemet.”

“Vad är det?”

“Den lille pojken.”

Hon vred fingrarna runt koppens handtag.

“Tänk om han inte accepterar mig? Jag vet ingenting om barn.”

Jag skrattade mjukt.

“Du kommer att lära dig.”

“Tror du verkligen det?”

“Du älskade vår mor.”

Anya log.

Vår familj var komplicerad av blod men enkel av kärlek. Min mamma gifte om sig efter att ha blivit änka, och Anya kom in i mitt liv genom min styvfar.