“Är du säker?”

Jag tittade runt i det halvt avskalade sovrummet.

“För första gången på länge.”

Jag gav honom adressen.

Sergej anlände femton minuter senare.

När jag öppnade dörren tog han in påsarna med skräp, staplade möbler, verktyg och kala väggar.

“Renoverar du överallt du går nu?”

“Det verkar vara min nya personlighet.”

Han log svagt.

Sedan förändrades hans uttryck.

“Vad hände?”

“Inget.”

“Natasha.”

“Jag förändrar mitt liv.”

“Börjar vi med sovrummet?”

“Exakt.”

Han fortsatte att titta på mig.

Det var oroande hur snabbt han fortfarande kunde se under mina svar.

“Du skakar.”

Jag tittade ner.

Mina händer skakade.

Jag hatade att han märkte det.

“Det har varit en obehaglig vecka.”

“Vad hände?”

Jag var nära att säga att det inte var hans sak.

Istället gav något inom mig vika.

“Min man tog med en annan kvinna in i vårt sovrum.”

Sergej blev helt stilla.

Jag skrattade en gång, men det fanns ingen humor i det.

“Tydligen har jag en typ av liv.”

“Natasha…”

“Gör inte det.”

Mina ögon fylldes innan jag hann stoppa dem.

“Jag gråter inte för att jag vill ha tillbaka Slava.”

“Jag vet.”

“Du vet ingenting.”

“Nej.”

Hans röst var låg.

“Du har rätt.”

Han stod flera meter bort.

Han sträckte sig inte efter mig.

Den återhållsamheten gjorde stunden svårare.

“Om jag kunde gå tillbaka,” sa han, “om jag kunde ändra det som hände mellan oss för alla dessa år sedan, skulle jag ge nästan vad som helst.”

Jag tittade på honom.

“Snälla, gör inte det här idag.”

“Förlåt.”

“Du hade inget med det Slava gjorde att göra.”

Sergejs blick sänktes.

“Inte den här gången.”

Orden skar igenom oss båda.

Jag vände mig bort.

“Jag bjöd inte hit dig för att diskutera mitt äktenskap.”

“Vad hittade du?”

Jag gick till garderoben och tog bort metalllådan.

I samma ögonblick som Sergei såg det hände något oväntat.

Han log.

Inte av girighet.

Inte förvånande.

Igenkänning.

Jag höll fram den.

“Så du vet vad det här är.”

“Ja.”

“Du gömde den i väggen.”

“Ja.”

Jag stirrade på honom.

“Varför?”

Innan han hann svara öppnades ytterdörren.

Jag hade varit så distraherad av Sergejs ankomst att jag misslyckats med att säkra låset helt.

Slava klev in.

Han stannade när han såg oss.

Hans ansikte förändrades nästan omedelbart.

“Jag visste det.”

Jag slöt ögonen en stund.

Självklart.

Av alla ögonblick.

Slava gick längre in som om den senaste veckan aldrig hade hänt.

“Så fort du kastade ut mig visste jag exakt vad du skulle göra.”

“Gå.”

Han pekade på Sergei.

“Du sprang rakt tillbaka till honom.”

Sergej tog ett steg framåt.

“Se upp för hur du pratar med henne.”

Slava skrattade.

“Titta på det där. Hjälten kom äntligen tillbaka.”

“Sergej,” sa jag.

Han stannade.

Sedan tittade jag på Slava.

“Mitt liv är inte längre din sak.”

“Det här är fortfarande mitt hem.”

“Du är inte bjuden.”

“Tror du att jag ska lämna dig ensam med honom?”

“Ja.”

Hans ögon vidgades.

“Du har verkligen ingen skam.”

Det var fel mening.

Jag kände hur varje kvarvarande spår av tålamod försvann.

“Ingen skam?”

Min röst blev nästan mild.

“Du tog med Svetlana till vår säng.”

Slava ryckte på axlarna.

“Och du tar hit honom.”

“Jag bjöd in Sergei efter att jag upptäckte vad du gjorde.”

“Du förväntar dig att jag ska tro att inget hände förut?”

“Tro på vad som helst som hjälper dig att sova.”

Hans ilska steg.

“Du har väntat i tjugo år på det här.”

Jag stirrade på honom.

“Vad?”

“För honom.”

Han pekade med ett finger mot Sergej.

“Tror du att jag inte visste? Tror du att jag inte kunde känna honom i vårt äktenskap?”

Sergejs käke spändes.

Jag lyfte en hand mot honom utan att titta bort från Slava.

Håll dig utanför.

För en gångs skull lydde Sergei.

fortsatte Slava.

“Jag tillbringade tjugo år med att veta att jag var tvåa.”

“Ingen tvingade dig att gifta dig med mig.”

“Du gifte dig med mig för att du hatade honom.”

Meningen träffade tillräckligt mycket för att jag inte skulle svara.

Slava log bittert.

“Exakt.”

Sedan skärptes hans röst.

“Vet du vad det gör med en man?”

“Nej.”

Jag skakade på huvudet.

“Och jag bryr mig inte längre.”

“Jag hade andra kvinnor tack vare dig.”

I flera sekunder undrade jag om jag hade hört fel.

“Vad?”

“Jag behövde något.”

“Tydligen många saker.”

Hans stolthet tog över där sunt förnuft borde ha kommit emellan.

“Slut.”

Han spred ut händerna.

“Vill du ha sanningen? Svetlana var inte den första.”

Min mage knöt sig.

Slava såg reaktionen och misstog smärta för kraft.

“Inte ens i närheten.”

Sergej tittade på mig.

Jag höll ögonen på min man.

“Hur många?”

Slava skrattade.

“Vill du verkligen veta?”

“Nej.”

Men han hade redan börjat.

“Jag höll koll.”

Jag trodde han skämtade.

Sedan stack han handen i sin jacka och tog fram en liten mörk anteckningsbok.