Jag skrattade mjukt.

“Vad?”

“Inget.”

“Du skrattar åt mig.”

“Jag ser dig bli helt hjälplös.”

“Jag är inte hjälplös.”

Vår dotter lindade sina små fingrar runt ett av hans.

Sergej slutade prata.

Jag log.

“Självklart inte.”

Utanför fönstret spred sig morgonljuset över staden där vi hade gjort oss till vårt hem.

Det fanns inget sätt att återvända till början.

Jag ville inte längre.

Livet som väntade framför oss var inte det liv vi hade förlorat.

Det var sitt eget liv.

Och för första gången var det mer än nog.