Hon hade en gång varit den lilla flickan som var rädd att en nybliven mamma aldrig skulle kännas som hennes.

Till slut avgudade de varandra.

“Du kommer klara dig,” sa jag till henne. “Om det här är bra, spring inte för du är rädd.”

Ironin i de orden skulle komma tillbaka till mig senare.

Hennes telefon ringde.

Hon tittade på skärmen och hoppade nästan till.

“Honom.”

“Svara.”

Det gjorde hon.

Jag lämnade köket för att ge henne privatliv.

Några minuter senare kom hon ut lysande och skräckslagen.

“Han bjöd ut mig ikväll.”

“Gå.”

“Men du kom ju precis.”

“Jag kommer att överleva.”

“Natasha—”

“Ring honom.”

En halvtimme senare satt jag i en taxi på väg hem tidigare än planerat.

Jag tillbringade resan med att le åt Anya.

Jag hoppades att något vackert var på väg att börja för henne.

Kanske var det därför jag inte förstod den första varningen när jag öppnade min lägenhetsdörr.

Ett par damskor stod nära ingången.

De var inte mina.

Jag stirrade på dem.

Min första tanke var Matvey.

Kanske hade han ändrat sig om att stanna hos sin vän och tagit med en tjej hem.

Sovrums-tv:n spelade högt.

Jag tvättade händerna.

Hängde upp min väska.

Gick genom lägenheten.

Fortfarande var det inget inom mig som larmade.

Sedan öppnade jag sovrumsdörren.

Slava var där.

Det var Svetlana också.

Resebyrån som log i telefonen medan vi ordnade vår familjesemester.

I flera sekunder stod vi alla tre helt stilla.

Tjugo år tidigare, när jag fann Sergei bredvid en annan kvinna, hade världen gått sönder under mig.

Den här gången, märkligt nog, gjorde den inte det.

Det blev chock.

Avsky.

Men den förödande smärta jag förväntade mig kom aldrig.

Kanske hade någon del av mig väntat på bekräftelse.

Svetlanas ansikte blev färglöst.

Slava satte sig upp.

“Natasha—”

“Du har fem minuter.”

Han stirrade.

“Vad?”

Jag tittade på Svetlana.

“Det inkluderar dig.”

Hon började genast samla ihop sina saker.

Slava försökte återfå sin auktoritet.

“Det här är min lägenhet också.”

“Vi kan diskutera egendom via advokater.”

“Du är löjlig.”

“Nej.”

Min röst förblev lugn.

“Och om du tvingar mig att göra det här till en scen, kommer du ångra att du gjorde det svårare än det behöver vara.”

Något i mitt ansikte övertygade Svetlana innan det övertygade honom.

Hon rusade förbi mig utan att säga något.

Jag flyttade åt sidan.

Slava reste sig.

“Jag kan förklara.”

“Jag är inte intresserad.”

“Du kommer hem tidigt utan att säga till mig och—”

Jag skrattade faktiskt.

“Du skyller på mitt schema?”

Hans mun stängdes.

“Gå.”

“Jag lämnar inte mitt eget hem.”

“Då ringer jag nästa samtal och vi kan formalisera argumentet. Ditt val.”

Han stirrade på mig.

Jag stirrade tillbaka.

För första gången i vårt äktenskap verkade Slava osäker på vilken version av mig han hade att göra med.

Till slut mumlade han, “Hysteriskt.”

“Fem minuter blev fyra.”

Han klädde på sig.

Sedan gick han ut.

Dörren slog igen bakom honom.

Jag stod tyst.

Efteråt tog jag bort alla sängkläder från madrassen och slängde dem på golvet.

Nästa morgon bytte jag låsen.

Slava ringde ständigt.

Jag ignorerade honom.

När han kom till lägenheten öppnade jag inte dörren.

Vi skulle kunna hantera ägande, ekonomi och skilsmässa genom rätt kanaler.

Jag hade inget intresse av en ny föreställning.

Under veckan som följde tog jag bort sovrumsmöblerna.

Sedan började jag ta bort tapeten.

Det fanns något mörkt tillfredsställande med det.

Först Pyotrs hus.

Nu min.

Tydligen svarade jag med att ta bort väggbeklädnader när män förstörde ett kapitel i mitt liv.

Min telefon var på ljudlöst.

Varje timme dök ett nytt missat samtal från Slava upp.

Jag började fundera seriöst på att byta nummer.

Den svåraste tanken handlade dock inte om honom.

Det handlade om mig.

Hur kunde samma sak hända två gånger?

Hur kunde en kvinna tillbringa sin ungdom med att tro att en make hade förrått henne och sedan gå in i medelåldern och upptäcka att en annan gjort precis samma sak?

Jag trodde inte längre på perfekta män.

Kanske trodde jag inte längre på livslång trohet heller.

Kanske hade Sergejs meddelande på väggen varit den löjligaste mening någon någonsin skrivit.

En och enda.

Folk sa sådana saker när de var unga.

Sedan hände livet.

Jag skrapade loss ytterligare ett tapetark.

Min telefon vibrerade.

Okänt nummer.

Jag ignorerade det.

Den ringde igen senare.

Och igen.

Till slut, irriterad nog att avsluta det nya trick Slava försökte, svarade jag.

“Hallå?”

“Natasha?”

Jag frös till is.

“Det är Sergej.”

Mitt grepp om telefonen hårdnade.

“Jag har försökt nå dig. Du skickade ett meddelande till mig.”

“Ja.”

Jag slöt ögonen.

“Jag hittade något.”

“Vad?”

“Jag visar dig hellre.”

“Jag är i stan i en vecka.”

Hans röst mjuknade.

“Jag kan träffas när du vill.”

En impuls kom över mig.

“Kom hit.”

Tystnad.

“Till ditt hem?”

“Ja.”