Min andra var raseri.

Men ingen av dem var användbar.

Jag gick fram till bordet.

“God kväll.”

Igor gav mig ett förtjust leende.

“Titta vem som äntligen kom.”

“Vad hände?”

“Du kan se vad som hände.”

Han sköt tallriken mot mig.

“Du har sparat på kostnaderna så här långt och serverar insekter?”

Några gäster mumlade.

Jag tittade på tallriken.

Sedan mot köket.

Jag kände till våra skadedjursbekämpingsregister.

Jag kände till våra rengöringsrutiner.

Jag kände Victor.

Jag kände Katya.

Jag kände också Igor.

Men att veta var inte bevis.

Inte i ett rum fullt av kunder.

“Jag ska undersöka det här,” sa jag.

Alina skrattade.

“Undersöka?”

“Ja.”

“Jag ska se till att alla vet vilken sorts plats det här är.”

“Du är fri att lämna in ett klagomål.”

“Åh, jag gör mer än så.”

Igor stod tillräckligt nära mig för att aggressionen skulle vara uppenbar utan att någon av oss rörde vid mig.

“Den här restaurangen är slut, Alexei.”

Där var det.

Inte oro.

Inte avsky.

Tillfredsställelse.

Meningen var för personlig.

Folk i närheten hörde det också.

Jag höll rösten låg.

“Om du tror att det är ett sanitetsproblem, dokumenterar jag tallriken och bevarar den.”

“Du kommer inte att bevara något.”

Igor lyfte den igen.

“Du kommer att kompensera oss.”

“För vad?”

“Allt.”

Hans röst höjdes.

“Måltiden. Upplevelsen. Skadorna.”

Alina korsade armarna.

“Och när recensionen läggs upp, bry dig inte om att ringa oss.”

Jag hörde fotsteg bakom mig.

Katya.

Hon hade äntligen flytt från köket.

Hon kom direkt till min sida.

Hennes andning var något snabb efter att ha rört sig över restaurangen, men hennes röst var lugn.

“Vi är trygga i vårt kök.”

Alina himlade med ögonen.

“Självklart har servitrisen en åsikt.”

Katya tittade på tallriken.

Sedan på Igor.

“Men jag har inte förtroende för dig.”

Rummet blev så tyst att jag hörde någon lägga ner en gaffel.

Igor log utan humor.

“Ursäkta?”

“Vi går igenom inspelningen.”

Hans uttryck förändrades.

Bara ett flimmer.

Sedan återhämtade han sig.

“Vilken inspelning?”

“Bordet.”

Jag vände huvudet mot Katya.

Hon tittade inte på mig.

Igor korsade armarna.

“Du har inga kameror här.”

“Inte innan.”

Min mage sjönk.

Jag visste att våra kameror inte hade installerats.

fortsatte Katya.

“De lades till nyligen.”

Igors ögon vidgades.

Alina tittade på honom.

Det var allt Katya behövde.

Hon vände sig mot mig.

“Alexei?”

Jag förstod att hon bad mig följa med.

Vi gick bort från bordet.

Så fort vi passerade baren viskade jag, “Vilka kameror?”

“Lita på mig.”

“Katya.”

“Jag spelade in dem.”

Jag slutade.

“Vad?”

“Min telefon är bakom gardinen.”

För en sekund glömde jag att hela restaurangen tittade.

“Du gjorde vad?”

“Jag hade en känsla.”

“Du hade en känsla av att någon skulle ta med en kackerlacka?”

“Jag hade en känsla av att de skulle göra något.”

Hon hämtade telefonen.

Inspelningen var fortfarande igång.

Vi kollade det.

Mina händer blev kalla.

Där var det.

Igor väntade tills servrarna var borta.

Hans hand gick mot en dold ficka.

Ett litet transparent paket dök upp.

Han såg sig omkring.

Sedan släppte han insekten i Alinas mat.

Katya skickade videon till min surfplatta.

Vi kom tillbaka.

Igor stod fortfarande upp.

Han hade återhämtat sig tillräckligt för att bli aggressiv igen.

“Nå?”

Jag lade plattan på bordets kant.

“Vi har hittat problemet.”

Alinas ansikte spändes.

“Vad?”

Jag vände skärmen mot dem.

Mot de närmaste gästerna också.

Inspelningen började.

Igor och Alina satt vid bordet.

Dryckerna kom.

Maten kom.

Personalen flyttade därifrån.

Sedan försvann Igors hand under bordet.

Paketet kom fram.

Insekten föll ner på tallriken.

Ingen sa något.

Inte en enda person.

Kirill gav ifrån sig ett lågt ljud någonstans bakom mig.

Igors ansikte blev färglöst.

Alina såg ut som om golvet hade rört sig under hennes stol.

Jag pausade videon.

“Vill du att jag spelar den igen?”

Igor stirrade på mig.

“Du spelade in oss utan tillåtelse.”

Hans försvar var så svagt att någon vid ett närliggande bord skrattade.

Det gjorde jag inte.

“Jag rekommenderar att du lämnar min restaurang.”

“Tror du att det här bevisar något?”

“Det räcker för alla i det här rummet.”

“Du kommer att ångra det här.”

“Kanske.”

Jag flyttade mig närmare, höll rösten kontrollerad.

“Men om du stannar ringer jag polisen och förklarar försöket att fabricera en saneringsincident. Och medan vi har den diskussionen kan jag också nämna några frågor jag nu har om äldre redovisnings- och bemanningsmetoder.”

Det landade.

Igors uttryck förändrades igen.

Han visste exakt vad jag menade.

Victor stod i köksdörren.

Igor såg honom.

Det skrämde honom mer än surfplattan.

Alina tog sin väska.

“Igor.”

Han såg sig omkring.

Rummet som varit hans publik hade vänt sig mot honom.

Ingen viskade längre om vårt kök.

De stirrade på honom.

Han grep tag i Alinas arm.

“Det här är inte över.”

Jag steg åt sidan.

“För ikväll, det är det.”