Inom några dagar hade vi faträtter till soppor, rostade grönsaker, bakad fisk, bräserat kött, enkla desserter och familjeluncher.

Ingredienserna kostar mindre.

Maten kändes mer personlig.

Och för första gången på flera år hade restaurangen ett koncept som tillhörde de som faktiskt arbetade där.

En kväll hittade Katya en liten bukett vilda blommor instoppade i handtaget på sitt skåp.

Hon bar dem genom matsalen.

Jag pratade med Victor nära ingången.

Hon tittade på mig.

Jag tittade på blommorna.

Ingen av oss sa något.

Hennes leende var tillräckligt.

Några dagar senare, på sin lediga dag, gick Katya och handlade till Lidas födelsedag.

Hon hade sparat i nästan ett år för att köpa en speciell illustrerad utgåva av Lidas favoritroman.

Av en tur hade bokhandeln ett exemplar kvar till halva priset.

Det lämnade Katya med tillräckligt med pengar för att köpa något annat.

Hon gick in i en klädbutik och valde ut några skjortor.

Medan hon bytte om hörde hon två kvinnor prata i provrummet bredvid hennes.

Hon skulle ha ignorerat dem.

Sedan hörde hon ett ord.

“Rom.”

Katya stelnade till.

En kvinna sa, “Jag hörde att det stället knappt överlever.”

En annan röst svarade.

Alina.

“Självklart är det det. Igor och jag såg till det.”

Katya slutade röra sig.

Avskiljaren mellan provrummen var tunn.

Alinas vän skrattade nervöst.

“Menar du kritikern?”

“Inessa var skyldig mig.”

Alina förklarade att hon hade känt bloggaren flera år tidigare. Hon hade hjälpt henne genom en gammal personlig situation och senare kallat in tjänsten.

Den förödande granskningen av Rom hade inte varit spontan.

Det hade uppmuntrats.

Alina fortsatte.

Hon beskrev mig som bortskämd.

Hon sa att mina föräldrar hade hjälpt till att finansiera min början.

Hon sa att Igor hade tagit hand om mycket av det verkliga affärsarbetet medan jag njöt av resultaten.

En del av det hon sa sårade Katya eftersom en del var sant.

Sedan gick Alina från bitterhet till avsikt.

Hon och Igor var inte nöjda med att ta den nya restaurangen.

De ville att Rom skulle försvinna.

Igor planerade att erbjuda Victor mer pengar.

Alina tänkte uppmuntra mer negativ bevakning genom personer hon kände.

Om de kunde isolera mig, tömma matsalen och ta bort personalen, trodde de att restaurangen äntligen skulle stänga.

“Och den där smarta lilla servitrisen kommer inte att rädda honom,” sa Alina.

Katya stod i provrummet med en skjorta hon glömt att ta på sig.

Hennes första reaktion var ilska.

Hennes andra var tvivel.

Tänk om Alinas version av mig var den riktiga?

Tänk om Katya hade tillbringat månader med att försvara en man som förtjänat alla konsekvenser?

Sedan mindes hon Victors lön.

Golvet jag hade moppat när faster Zoya inte kunde komma in.

Snabbkaffet eftersom jag inte skulle använda ingredienser vi kunde sälja.

Nätterna stannade jag till morgonen och arbetade mig igenom fakturor.

Människor kunde förändras.

Det raderade inte vad de hade varit.

Men det spelade roll.

Katya lämnade butiken utan att köpa skjortorna.

Hon åkte direkt till Rom.

Jag satt vid mitt vanliga bord och skrev leverantörsanteckningar när hon kom in.

Min första tanke var att något hade hänt Lida.

Katya såg blek ut.

Jag reste mig genast.

“Vad hände?”

Hon skakade på huvudet.

“Din mormor?”

En till skakning.

“Lida?”

“Nej.”

Jag tog ett steg närmare.

“Vad händer då?”

Hon grep tag i mig.

Det fanns ingen föreställning.

Ingen mamma som tittar.

Ingen överenskommelse tillåter det.

Katya lade båda armarna om mig och tryckte sitt ansikte mot mitt bröst.

Sedan började hon gråta.

Jag stod stel.

Efter en sekund lade jag försiktigt en hand mot baksidan av hennes huvud.

“Katya.”

“Jag tror inte på henne.”

“Vad?”

“Jag tror inte att du är den personen.”

Jag flyttade oss bort från matsalen.

Tio minuter senare satt hon vid baren med en kall dryck medan jag lyssnade på allt hon hade hört.

När hon var klar lutade jag mig mot bänken.

“Så det var så det gjordes.”

“Hon sa att Inessas granskning var arrangerad.”

“Jag tror på det.”

“Hon sa att Igor gjorde allt arbete.”

Jag tittade på henne.

Den frågan var svårare.

“En del av det är sant.”

Katya väntade.

“Mina föräldrar gav mig pengar för att starta företaget,” sa jag. “Jag förstod inte vad de pengarna betydde eftersom jag inte hade förtjänat dem.”

Jag gick långsamt bakom baren.

“I början arbetade Igor hårdare än jag. Mycket svårare.”

Katya sa ingenting.

“Jag gillade att vara ägaren. Jag gillade festerna. Jag gillade de som plötsligt ville lära känna mig eftersom restaurangen var framgångsrik. Igor skötte redovisning, leverantörer och schemaläggning. Jag visste knappt när löneutbetalningen gick ut.”

“Det låter inte som du nu.”

“Det var jag då.”

Jag tänkte inte ljuga igen.

“Alina kände oss båda från flera år tillbaka. Till en början verkade jag vara det bättre alternativet. Jag hade den synliga framgången. Jag hade det enklare livet.”

Jag gav ett humorlöst leende.