“Sen insåg hon att jag inte var ett obegränsat bankkonto.”

“Vad hände?”

“Hon ville ha dyra presenter. Skådespelarworkshops. Saker som kostade mer än vad jag ansvarsfullt kunde ta ut ur restaurangen.”

“Och du vägrade.”

“Så småningom.”

Katya väntade.

“Igor lyssnade när hon klagade på mig. Ungefär samtidigt började han pressa hårt för den andra restaurangen.”

Jag kunde se sekvensen tydligare nu än jag gjort när jag levde igenom den.

“Jag gick med på det. Jag investerade mycket. Kontraktet var utformat så att om partnerskapet upphörde under vissa villkor, hade han starkare rättigheter till den andra platsen.”

“Och sedan upptäckte du dem.”

“Ja.”

“Han fick Alina och restaurangen.”

“Ja.”

“Varför fortsätter du då attackera dig?”

Jag tittade mot den tomma matsalen.

“För att vinna inte räckte.”

Katya lät ett finger löpa runt glasets kant.

“Då slutar vi vänta på dem.”

Jag vände mig om.

“Vad?”

“De vill kontrollera historien. Så vi talar sanning innan de hinner.”

“Det låter dyrt.”

“Inte nödvändigtvis.”

Hennes ögon hade förändrats igen.

Idéuttrycket.

Hon ringde Lida.

Lida hade en liten onlineföljarskara kopplade till personer som kände henne genom kliniken och det lokala samhället. Inget enormt, men tillräckligt för att nå yngre skapare.

Inom två dagar hade vi bjudit in en grupp mindre matbloggare till en menyprovning.

Inga betalningar.

Inga manus.

Inga löften om positiva recensioner.

Bara mat.

“Om de hatar det?” frågade jag.

“Då fixar vi det de hatar.”

Det var den mest skrämmande marknadsföringsplan jag någonsin hört.

Det var också det mest ärliga.

Vi städade allt.

Victor behandlade provningen som ett mästerskap.

Katya arrangerade små burkar med vilda blommor på borden.

Bloggarna kom.

De fotograferade maten.

De pratade med Victor.

De frågade Katya var recepten kom ifrån.

De pratade till och med med Alice, som kom bärande på en annan låda grönsaker och genast blev mer populär än oss andra.

Den första recensionen publicerades samma kväll.

Sedan en till.

Sedan tre till till.

Alla berömde inte allt.

En av dem kallade inredningen daterad.

En annan tanke är att soppa behöver mer kryddning.

Men folk trodde på dem eftersom recensionerna lät äkta.

Bokningarna började flyttas.

Sedan ringde idrottskommittén.

Ett hotell i närheten hyste regelbundet ungdoms- och studentlag som besökte för tävlingar.

De behövde pålitliga varma måltider.

En representant hade sett täckningen av vår nya meny.

“Vi gillar konceptet,” sa han till mig. “Enkel mat. Färska ingredienser. Rimliga priser.”

Jag grep tag i telefonen hårdare.

“Hur många måltider?”

Han berättade det för mig.

Jag satte mig ner.

Efter att jag tackat ja tittade jag på Katya.

“Vi kommer att behöva hela din farmors kvarter.”

“Hon kommer att organisera dem.”

“Du skämtar.”

“Jag skojar absolut inte.”

Det gjorde hon.

Inom några veckor visste Alice vilka grannar som odlade tomater, vilka som hade zucchini, vilka som hade örter, vilka som hade för många äpplen och vem som kunde leverera bär.

Vi betalade rättvisa priser.

Ofta mindre än vad kommersiella distributörer tog betalt.

Odlarna älskade att ha en förutsägbar plats att sälja överskottsprodukter.

Restaurangen förvärvade något som ingen marknadsföringsbyrå kunde ha uppfunnit åt oss.

En berättelse som folk verkligen gillade.

Vi lade till rabatter för familjeluncher.

De unga musikerna återvände flera kvällar varje vecka.

Barn började dyka upp igen.

Kontorsarbetare kom tillbaka för lunch.

Det fanns fortfarande dåliga dagar.

Men det fanns också bra dagar.

Och till slut började de goda vinna.

En kväll gick jag in i köket och såg Victor stänga ett kylskåp.

“Behöver du något?” frågade han.

“Nej. Jag kom för att säga tack.”

Han stirrade misstänksamt på mig.

“För vad?”

“För att du stannar.”

Victor torkade händerna på en handduk.

“Att du äntligen betalade i tid hjälpte.”

“Jag menar allvar.”

“Det är jag också.”

Jag skrattade.

Sedan förändrades hans uttryck.

“Det är något jag borde berätta för dig.”

Jag väntade.

“Igor ringde.”

Min kropp spändes.

“När?”

“För några dagar sedan.”

“Vad ville han?”

“Jag.”

Victor såg obekväm ut.

“Han erbjöd mig mer pengar. Dubbelt, så småningom.”

“Och?”

“Jag sa nej.”

“Varför?”

Victor tittade mot köksdörren.

“För att jag känner honom.”

Jag förstod inte.

Victor suckade.

“När ni två var partners fanns det saker ni inte såg.”

Den meningen fick min mage att vända sig.

“Vilka saker?”

“Han tog ibland genvägar på sätt som aldrig nådde dig. Produktkvantiteter. Leverantörsfakturor. Personaltider.”

Jag blev stilla.

fortsatte Victor.

“Han försökte dra in mig i det. De sa att vi kunde minska portionerna men rapportera full användning. Räkna av bra ingredienser. Justera tidrapporterna.”

“Gjorde du det?”

“Ett tag höll jag tyst.”

Han såg skamsen ut.

“Jag borde ha berättat för dig för flera år sedan.”

“Varför gjorde du inte det?”

“För att han visste tillräckligt för att få det att se ut som att jag också var inblandad.”

Det förklarade mer än jag ville.

Igor hade byggt upp ett rykte som den ansvarsfulla partnern delvis för att jag gett honom utrymme att kontrollera allt utan tillsyn.