“Hon behöver regelbunden medicin. Min mormor och jag tar hand om henne. Mest jag.”

Jag ställer ner koppen.

“Jag visste inte.”

“Jag annonserar det inte.”

“Är det därför du jobbar så mycket?”

Hon ryckte på axlarna.

“Ansvar och jag träffades tidigt.”

Jag mindes pengarna hon hade vägrat.

En liten, ful bit skam lade sig i min mage.

“Du borde ha tagit det jag erbjöd dig den natten.”

“Nej.”

“Katya.”

“Jag gjorde mitt val.”

Hennes telefon vibrerade.

Hon tittade på skärmen och svarade genast.

“Lida? Är du okej?”

Ångesten i hennes röst berättade allt.

Sedan slappnade hennes axlar av.

Hon lyssnade.

Hennes uttryck ljusnade långsamt.

“Vänta. Allvarligt?”

Hon tog en penna från baren.

“Skicka mig arrangörens nummer.”

När hon lade på tittade hon på mig.

“Min systers klinik planerar en födelsedagsfest för sin chefsläkare. De kan inte hitta någon lokal. Överallt är det fullbokat med bröllop.”

Jag stirrade på henne.

“Hur många?”

“Tjugo, kanske lite mer.”

Jag räknade redan.

Tjugo gäster skulle hjälpa till.

Men inte om det kostade mer än vi tjänade att genomföra evenemanget.

Jag ringde arrangören.

De ville ha en hel middag.

Det innebar fler servitörer, mer förberedelser, mer grönsaker och mer köksarbete.

När jag avslutade samtalet gnuggade jag pannan.

“Vi behöver fyra servrar.”

“Kirill och jag klarar det mesta.”

“Victor kan inte laga mat för så många ensam.”

“Vi förbereder tidigt.”

“Vår leverantör av grönsaker och grönsaker sade upp avtalet.”

Katya blev stilla.

Sedan förändrades hennes ansikte.

Jag kände igen det uttrycket då.

Det betydde att en idé var på väg.

“Vad tycker du om grönsaker från min farmors trädgård?”

Jag höll nästan på att sätta kaffet i halsen.

“Du menar allvar?”

“Helt och hållet.”

“Hur mycket kan en mormor möjligtvis växa?”

Katya började räkna på sina fingrar.

“Tomater. Gurkor. Basilika. Persilja. Dill. Sallad. Tidiga paprikor. Vitlök. Morötter.”

Jag började skratta.

Hon blängde.

“Varför är det roligt?”

“För att för sex månader sedan diskuterade jag premiumimportkontrakt, och idag kanske min räddning är din farmors gurkor.”

“Hennes gurkor är utmärkta.”

“Jag är säker på att de är det.”

“Och hon växer för mycket varje sommar. Hälften av det blir dåligt för att vi inte hinner äta det tillräckligt snabbt.”

Jag slutade skratta.

“Skulle hon sälja till oss?”

“Hon skulle nog avslöja det om jag inte stoppade henne.”

“Kan jag betala i avbetalningar?”

Katya log.

“Välkommen till Alice Ivanovnas jordbruksimperium.”

Fyra dagar senare såg Rom levande ut.

Inte återhämtat sig.

Inte säkert.

Men levande.

Över tjugo gäster fyllde de centrala borden.

Unga musiker som Katya kände spelade gitarr på den lilla scenen för långt mindre än vad ett professionellt band skulle ha tagit betalt.

Victor förberedde halva menyn i förväg.

Kirill och Katya rörde sig genom rummet i en takt som gjorde mig trött bara av att titta på dem.

Jag arbetade i baren, hälsade gäster välkommen, bar tallrikar och löste problem innan de blev synliga.

För första gången förstod jag något som Igor hade förstått år tidigare och jag inte hade.

En restaurang var inte en uppsättning finansiella rapporter.

Det var hundratals små beslut fattade av personer vars namn stod på dessa uttalanden.

Grönsakerna var kvällens överraskning.

Gästerna frågade var tomaterna kom ifrån.

Någon bad om en portion sallad till.

Födelsedagsbarnet kom till mig efter midnatt.

“Du räddade den här kvällen.”

“Jag fick hjälp.”

“Jag vill ha min dotters bröllop här i oktober.”

Jag trodde jag hade hört fel.

“Gör du det?”

“Om ni vill ha oss.”

“Jag ska ha dig.”

Efter att gästerna gått sjönk Katya ner i en stol.

Victor kom ut från köket med två glas vatten.

Kirill satte sig vid bordet bredvid.

Ingen hade energi att fira ordentligt.

Men vi såg oss omkring i rummet och förstod.

Vi hade lyckats med något vi inte borde ha haft råd med.

Det spelade roll.

Banketten raderade inte vår skuld.

Det gav oss andrum.

Viktigare var att det gav oss en idé.

Katya och jag började bygga om menyn tillsammans.

“Vi måste sluta låtsas att dyrt automatiskt betyder imponerande,” sa hon en kväll.

Jag tittade på försäljningsrapporterna.

“Jag håller med.”

Hon tvekade.

“Det finns något jag alltid velat göra.”

“Vad?”

“En liten bistro. Hemlagad mat. Min mormors recept. Saker folk känner igen när de luktar på dem.”

“Vill du öppna en?”

“En dag.”

Det fanns en mjukhet i hennes röst som jag sällan hörde.

“Jag pluggade innan jag slutade skolan. Jag tänkte att jag skulle bli klar, spara pengar, bygga något litet. Sedan behövde Lida mer stöd.”

Hon ryckte på axlarna som om det gjorde den mindre viktig att lägga undan drömmen.

“Varför använder vi inte recepten här?”

Katya tittade upp.

“Allvarligt?”

“Vi behöver en ny meny. Du har en.”

“Jag har anteckningsböcker.”

“Hämta dem.”

Victor klagade i exakt elva minuter när vi föreslog det.

Sedan smakade han på en av Katyas såser.

Han slutade klaga.