“De är inte här för att de är hungriga.”

Jag kastade en blick mot mina föräldrar.

“Om mamma ser Alina—”

“Det har hon inte.”

“Än.”

Katya sänkte rösten.

“Gå tillbaka till ditt bord.”

“Vad?”

“Jag tar hand om dem.”

“Du känner inte Igor.”

“Nej. Men jag känner kunder som vill ha en scen.”

“Den mannen tillbringade år i affärer med mig.”

“Och ikväll sitter han vid bord sex.”

Hennes ögon höll mina.

“Gå.”

Det var absurt att jag lyssnade.

Men det gjorde jag.

Från mina föräldrars bord såg jag Katya leverera disken.

Igor förvandlade genast måltiden till en undersökning.

“Vad är det i den här soppan?”

Katya listade ingredienserna utan att titta på en anteckning, inklusive tillagningsmetoden.

Soppan baserades på ett av hennes mormors recept, modifierat av Victor.

Igors uttryck förändrades något.

Alina försökte sedan.

“Du frågade inte om allergier.”

Katya pekade lugnt mot dryckesmenyn.

“Din provsmakning innehåller redan citrus, bär, nötter och mejeriprodukter, som är listade. Ingen av rätterna jag tog med innehåller skaldjur. Om du har en annan specifik begränsning ska jag låta köket byta ut allt som behövs.”

Alina hade inget att säga.

Igor lyfte sitt vinglas.

“Var är isen?”

Katya pausade.

“För rödvinet?”

“Ja.”

“Vi serverar inte den sorten över is.”

“Och varför det?”

“För att för kyla det skulle platta ut aromen och göra tanninerna hårdare. Jag kan ta med en kylväska om du föredrar att den är under serveringstemperatur, men jag skulle inte rekommendera is.”

Igor stirrade på henne.

Jag såg pappa titta från vårt bord.

Mamma lutade sig mot mig.

“Hon är imponerande.”

“Ja.”

Svaret undslapp innan jag hann forma det.

Mamma log.

“Jag märkte det.”

Igor och Alina lämnade ungefär nittio minuter senare.

De betalade.

De lämnade till och med dricks.

Mamma kramade Katya vid ingången.

“Min son har gjort tillräckligt många misstag för ett helt liv,” sade hon. “Låt honom inte göra en med dig.”

“Mamma.”

Katya skrattade.

Pappa skakade min hand.

Sedan, tystare, sa han: “Du ser trött ut.”

“Jag mår bra.”

Han studerade mitt ansikte med instinkten hos en man som ägnat en karriär åt att känna igen svaga svar.

Men han pressade mig inte.

De klev in i en taxi.

Vi stod utanför tills bilen försvann.

I flera sekunder sa varken Katya eller jag något.

Sedan sa jag, “Tack.”

“Varsågod.”

“Nej. Jag menar allvar.”

“Jag vet.”

“Jag trodde att natten skulle kollapsa.”

Hon lutade sig mot räcket.

“Det gjorde det inte.”

Restaurangskylten surrade ovanför oss. Bilar körde genom gatan bortom trottoarkanten.

Jag hade ljugit för alla i månader, inklusive mig själv.

Något med tystnaden efter att mina föräldrar lämnat gjorde att lögnerna kändes utmattande.

“Mitt företag överlever knappt.”

Katya vände sig mot mig.

Jag fortsatte.

“Jag ligger efter med lönen. Leverantörer börjar vägra leveranser. Jag vet inte om jag kan hålla det här stället öppet.”

Hennes uttryck förändrades.

Hon hade vetat att det var illa.

Hon hade inte vetat hur illa det var.

“Jag trodde Igor och Alina kom ikväll för att avsluta förödmjukelsen av mig,” sa jag. “Och jag var rädd att de skulle göra det framför mina föräldrar.”

Katya sa ingenting på ett ögonblick.

Sedan lade hon lätt sin hand på min underarm.

“Kom in.”

“I still owe you.”

“Nej.”

“Det var inte valfritt.”

“Betala Victor.”

Jag tittade på henne.

“Och Kirill,” tillade hon. “Du behöver dem.”

“Hur är det med dig?”

“Jag klarar mig.”

Jag visste inte då att hon redan hade räknat på kostnaden för Lidas nästa medicin.

Hon behövde de pengarna.

Hon bestämde helt enkelt att någon annan behövde den först.

Det finns stunder när en annan person blir omöjlig att se på samma sätt igen.

Det var mitt.

Några veckor gick.

Rom återhämtade sig inte på grund av en enda middag.

Om något gjorde vår tillfälliga lättnad siffrorna mer smärtsamma.

Jag samlade ihop den kvarvarande personalen innan öppningen en eftermiddag.

Victor stod nära köket.

Kirill lutade sig mot en stol.

Faster Zoya, som skötte städningen, tittade på mig med båda händerna vikta över sitt förkläde.

Katya stod längst bak.

“Jag tänker inte ljuga för dig längre,” sa jag. “Om nästa månad ser ut som den sista, måste jag stänga.”

Ingen sa något.

Victor stirrade ner i golvet.

Kirill kollade något på sin telefon, och jag visste att han förmodligen tittade på platsannonser.

Faster Zoya suckade.

Katya bara tittade på mig.

Efter att alla skingrats stannade hon.

“Kan jag hjälpa till?”

“Har du några miljoner gömda någonstans?”

“Nej.”

“Då troligen inte.”

Hon gav mig en blick.

“Det där var ett skämt.”

“Det var inte roligt.”

“Rättvist.”

Jag gick bakom baren och gjorde snabbkaffe istället för att använda de dyra bönorna.

Katya märkte det.

“Du skär verkligen bort allt.”

“Allt jag kan.”

Hon satte sig på andra sidan baren.

“Min syster har ett långvarigt medicinskt tillstånd,” sa hon plötsligt.

Jag tittade upp.