Min ex-fru och tidigare affärspartner tillbringade månader med att förstöra min restaurang, stal mitt rykte och väntade på att jag skulle misslyckas—sedan gick de in på en fullspäckad middag, höll upp en “kontaminerad” tallrik och ropade, “Du är klar, Alexei,” tills Katya ställde sig bredvid mig och tyst sa en mening
Min ex-fru och tidigare affärspartner tillbringade månader med att förstöra min restaurang, stal mitt rykte och väntade på att jag skulle misslyckas—sedan gick de in på en fullspäckad middag, höll upp en “kontaminerad” tallrik och ropade, “Du är klar, Alexei,” tills Katya ställde sig bredvid mig och tyst sa en mening
DEL 3:
“Ingen beröring under föreställningen,” sa Katya. “Ingen kramas för att din mamma tittar, inga fejkade kyssar, och inga löjliga smeknamn om det inte finns någon annan utväg.”
Jag stirrade på henne.
“Det är ditt tillstånd?”
“Det, och du betalar mig vad jag skulle tjäna på ett helgpass.”
“Klart.”
Hon kisade som om mitt omedelbara samtycke gjorde att hon litade mindre på mig.
“Och om du börjar njuta för mycket av det här är affären över.”
Jag var nära att skratta.
“Du är väldigt självsäker för att vara någon jag just anställt för att låtsas gilla mig.”
“Jag behöver inte låtsas att jag tycker om dig. Jag måste bara övertyga dina föräldrar om att jag tolererar dig frivilligt.”
Hon vände sig tillbaka mot kassan.
Jag borde ha blivit förolämpad.
Istället log jag för första gången på flera dagar.
Jag visste inte då att pengarna betydde något för henne av skäl som inte hade något att göra med klänningar, hyra eller ett enkelt extra pass.
Katya bodde med sin sextonåriga syster Lida och deras mormor Alice. Deras mor hade lämnat dem för flera år sedan, och Katya hade blivit den som bar den praktiska bördan av hushållet innan hon själv blev vuxen.
Lida levde med ett sällsynt medicinskt tillstånd som krävde regelbundna besök och dyr medicin. Deras mormor hjälpte till så gott hon kunde, men hennes pension täckte inte mycket mer än det grundläggande.
Katya hade en gång varit universitetsstudent.
Vid tjugotvå års ålder borde hon ha bråkat om tentor, planerat semestrar, klagat på professorer och slösat pengar på saker som inte spelade någon roll.
Istället hoppade hon av och gick till jobbet.
Hennes lön gick till matvaror.
Hennes dricks täckte transport.
Extra pass hjälpte till att betala för Lidas behandling.
Den kvällen jag gav mitt absurda erbjudande gick Katya hem och berättade för sin syster att hon hade blivit anställd för att spela rollen som min flickvän.
Lida skrattade tydligen så mycket att hon var tvungen att ställa ner sin middag.
“Han frågade dig?”
“Det var vad jag sa.”
“Och du gick med på det?”
“Han betalar mig.”
“Självklart. Rent ekonomiskt.”
Katya berättade om det samtalet mycket senare.
Lida hade redan sett fotografier av mig från restaurangens öppning. Hon informerade Katya, med auktoritet från en tonåring som hade bestämt saken, att jag var “faktiskt ganska stilig.”
Katya förnekade det.
Lida påpekade sedan något som Katya tydligen hoppats att ingen skulle märka.
Hon följde min sociala mediesida.
Och hade gillat nästan varje foto.
Den delen erkände Katya aldrig frivilligt. Lida berättade det själv för mig månader senare, vid middagen, när Katya hotade att ta hennes efterrätt.
Då visste jag ingenting om det.
Allt jag visste var att två kvällar senare stod jag i personalens omklädningsrum och såg Katya räta ut rosetten vid kragen på en sidenblus medan jag försökte skapa en relationshistoria som var tillräckligt övertygande för att överleva min mamma.
“Min mammas namn är Anna,” sa jag. “Min far är Oleg. Hon skriver romaner. Han är pensionerad överste.”
Katya justerade ena manschetten.
“Det säger inte hur vi träffades.”
“Ett konstgalleri.”
Hon tittade på mig i spegeln.
“Det bestämde du precis nu.”
“Ja.”
“Vilket galleri?”
Jag tvekade.
Katya slöt ögonen.
“Det här kommer att bli en katastrof.”
“Okej. Vi träffades på en utställning. För en vecka sedan.”
“En vecka?”
“Jag sa till mamma att det var nytt.”
“Och jag äger ett kafé.”
“Ja.”
“Vad heter den?”
Jag stirrade på henne.
Hon vände sig långsamt om.
“Alexei, om din mamma ställer en enda följdfråga är vi döda.”
“Vi är inte döda.”
“Vi vet inte ens namnet på mitt påhittade företag.”
“Kalla det vad du vill.”
“Jag sägs vara en seriös entreprenör från en respekterad familj, men du vet inte namnet på mitt företag?”
Jag gnuggade båda händerna över ansiktet.
“Du tycker om det här, eller hur?”
“Lite.”
Min telefon ringde innan jag hann svara.
Mamma.
“De är här.”
Katyas uttryck förändrades omedelbart. Retandet försvann. Hennes axlar rätades på sig. Hennes haka lyftes.
Hon såg plötsligt mindre ut som en av mina servitörer och mer som någon som var på väg in i en förhandling hon tänkte vinna.
“Kom ihåg,” sa jag. “Min mamma märker allt.”
“Det gör jag också.”
