Arseny låtsades att något hade kommit in i hans öga.

Efteråt tog Vera Yanas händer.

“Du förstår att de alltid kan sakna sin mor.”

“Jag hoppas det,” svarade Yana. “Att sakna Vika hotar mig inte.”

Vera drog henne in i en omfamning.

Adoptionsförhandlingen ägde rum månader senare.

Vid det laget hade tvillingarna bott med Viktor och Yana under tillfällig placering. De gick i skolan varje dag. Arina gick med i ett konstprogram. Arseny gick med i en junioringenjörsklubb och demonterade tre hushållsapparater utan tillstånd.

Viktor fick honom att sätta ihop alla tre igen.

Tvättmaskinen lät aldrig riktigt likadan efteråt, men den fungerade.

Nikolai lämnade in en invändning två veckor före förhandlingen.

Han hävdade att Viktor hade använt rikedom för att manipulera Vera och ta barnen från deras rättmätiga familj. Invändningen hade liten juridisk tyngd, men den skrämde tvillingarna.

“Han kommer att ta oss tillbaka,” sa Arina.

“Nej,” svarade Viktor.

“Tänk om domaren tror på honom?”

“Då kommer domaren att granska handlingarna.”

“Vilka register?”

Marina lade en tjock mapp på matbordet.

Bankuttag. Skolnärvarorapporter. Fotografier av lägenheten före reparationer. Medicinska journaler som visar Veras obehandlade tillstånd. Uttalanden från grannar, lärare och socialarbetaren.

Arseny stirrade på mappen.

“Är allt om oss?”

“Det är bevis på vad som hände,” sa Marina.

“Kommer alla att veta?”

“Bara de som måste.”

Pojken såg skamsen ut.

Viktor stängde mappen.

“Du gjorde inget fel.”

“Vi letade i soporna.”

“För att vuxna inte kunde ge mat.”

“Jag tvättade bilrutor.”

“För att du skyddade din syster.”

Arsenys ögon fylldes.

“Jag borde ha gjort mer.”

“Du var tio.”

Pojken tittade på Viktor.

För en gångs skull argumenterade han inte.

På morgonen för förhandlingen stod Nikolaj utanför rättssalen iförd en lånad jacka. Han såg smalare och mer kontrollerad ut än tidigare, men bitterheten var fortfarande skarp i hans ansikte.

Vera närmade sig med en käpp.

“Kolya,” sa hon.

Han vände bort blicken.

“Jag är i behandling,” muttrade han.

Vera stannade.

“Jag är glad.”

“Det förändrar ingenting för dig?”

“Det förändrar vad som kan hända dig. Det förändrar inte vad barnen behöver.”

“De är min familj.”

“Då älskar du dem tillräckligt för att inte använda dem.”

Nikolais mun spändes.

Inuti beskrev han Viktor som en besatt före detta älskare som försökte besätta Vikas minne genom sina barn.

Domaren lyssnade utan synlig reaktion.

Sedan ställde Marina en fråga.

“Hur mycket av Arina och Arsenys efterlevandeförmåner tog du ut under de arton månaderna innan Viktor Sokolov hittade dem?”

Nikolais ansikte förändrades.

“Jag har betalat utgifterna.”

“Var god ange beloppet.”

“Jag minns inte.”

Marina öppnade mappen.

“Registren visar att uttag är mer än hushållets dokumenterade hyra, el, mat och sjukvård tillsammans. Kan du förklara vart de återstående pengarna tog vägen?”

Hans advokat viskade till honom.

Nikolai stirrade på bordet.

“Nej.”

Vera vittnade sedan.

Hennes röst darrade först, men blev stadigare för varje svar. Hon erkände att hon dolde familjens tillstånd eftersom hon fruktade att förlora tvillingarna. Hon beskrev Nikolais beteende utan överdrift eller hämnd.

Sedan tittade hon mot Viktor och Yana.

“Jag höll de där barnen vid liv,” sa hon. “De här två lärde dem att leva utan att vara rädda.”

Barnombudet lämnade in sin rapport.

Arina och Arseny önskade bli adopterade tillsammans. De ville att Vera skulle förbli deras mormor. De ville inte ha oövervakad kontakt med Nikolai, även om de var öppna för framtida kontakt om han avslutade behandlingen och visade stabilitet.

Till slut bad domaren tvillingarna att närma sig.

Arina höll Arsenys hand.

“Förstår du vad adoption betyder?” frågade domaren.

“Ja,” sa Arseny.

“Det betyder att Viktor och Yana skulle bli era lagliga föräldrar permanent.”

“Vi vet.”

“Och ni båda vill det?”

Arina tittade tillbaka på Viktor.

Han log inte eller nickade. Han vägrade påverka hennes svar.

Hon vände sig mot domaren.

“Ja.”

“Varför?”

Arina tänkte i flera sekunder.

“För att de kommer tillbaka nu.”

Rättssalen blev helt tyst.

Domaren tittade på Arseny.

“Och du?”

Han svalde.

“För att de inte får oss att förtjäna middagen.”

Yana sänkte ansiktet medan tårarna föll.

Viktor kände hur kontrollen gled honom ur händerna, men han vände inte bort blicken från barnen.

Domaren godkände adoptionen.

Klubbans ljud var tyst, nästan vanligt.

För Viktor delade det upp hans liv i allt före och allt efter.

Arina sprang först till Yana. Arseny stod stilla en sekund till, gick sedan direkt fram till Viktor.

“Betyder det att det är slutgiltigt?” frågade han.

“Ja.”

“Ingen kan ändra sig?”

“Nej.”

Arseny nickade.

Sedan lade han båda armarna om Viktors midja.

Viktor höll honom hårt.

På andra sidan rättssalen tittade Nikolai på. Hans ilska hade försvunnit, ersatt av något närmare nederlag.

Innan han gick närmade sig Viktor honom.

“Du hade rätt om en sak,” sa han.

Nikolai höjde blicken.

“Pengar gjorde det lättare. Men pengar är inte anledningen till att de valde oss.”

Nikolai tittade mot tvillingarna.

“Kommer jag någonsin att få se dem?”