“Du gav upp ditt jobb.”

“Jag var nästan pensionerad. Till en början klarade vi oss. Jag fick efterlevandeersättning för båda barnen. Jag städade den lilla butiken där nere. Nikolai gick fortfarande på college och jobbade kvällar.”

Hennes blick rörde sig mot korridoren.

“Sedan förändrades han.”

Snarkningarna upphörde.

Vera stelnade till.

En golvplanka knarrade bortom köket.

Nikolai dök upp i dörröppningen iklädd en skrynklig T-shirt och mörka mjukisbyxor. Hans ansikte var svullet av sömn, ögonen ofokuserade. Han tittade på Viktor, sedan på maten.

“Vem är det här?”

“En gäst,” sa Vera.

“I mitt hus?”

“Det är min lägenhet.”

Nikolai öppnade en behållare och tog ut en smörgås utan att fråga.

Viktor betraktade honom.

“Var det du som tömde hennes väska igår?”

Nikolaj slutade tugga.

“Vad?”

“Barnen hade inte ätit sedan igår eftersom någon tog hushållets pengar.”

Vera viskade Viktors namn och uppmanade till återhållsamhet.

Nikolai släppte smörgåsen på bordet.

“Sa de det till dig?”

“De har sagt tillräckligt.”

“De där små lögnarna vandrar runt och får oss att se dåliga ut.”

“De samlade flaskor till middagen.”

“De gillar att vandra omkring.”

Viktors ansikte förblev stilla.

“Sätt dig.”

Nikolai skrattade.

“Du ger inga order här.”

Viktor stack ner handen i sin rock och lade ett visitkort på bordet.

“Läs då namnet.”

Nikolai kastade en blick på den.

Igenkänningen kom långsamt. Viktors företag ägde servicecenter över hela staden. Hans namn förekom på byggnader, annonser och lokala företagsrapporter.

Skrattet försvann.

“Du är Sokolov?”

“Ja.”

“Vad vill du?”

“För att se till att pengarna som är avsedda för de där barnen når dem.”

“Det är familjeangelägenhet.”

“Inte efter idag.”

Nikolai slog i bordet med handflaten. Medicinlådan hoppade bredvid diskhon.

Viktor rörde sig inte.

Bakom sovrumsdörren hördes ett svagt ljud, följt av tystnad.

“Sänk rösten,” sa Viktor.

Nikolai lutade sig närmare.

“Du går in i mitt hem och hotar mig?”

“Nej. Jag säger dig vad som kommer att hända. Imorgon kommer en advokat att granska alla förmånskonton kopplade till Arina och Arseny. En socialarbetare dokumenterar dessa levnadsförhållanden. Vera kommer att få medicinsk vård, och du kommer inte längre ha tillgång till hennes pengar.”

Nikolais andning förändrades.

“Tror du att pengar låter dig ta vad du vill?”

“Nej.”

Viktor reste sig.

“Det låter mig anställa folk som förstår lagen bättre än du gör.”

Nikolai tittade mot sin mor.

“Du berättade för honom?”

Veras händer darrade, men hon sänkte inte blicken.

“Barnen är hungriga, Kolya.”

“Jag bor här också.”

“Du är trettioåtta år gammal.”

Det enkla uttalandet verkade slå hårdare än vad rop skulle ha gjort.

Nikolai tryckte ifrån bordet. För ett ögonblick trodde Viktor att han kanske skulle vända på den. Istället ryckte han åt sig jackan från en krok och gick mot ytterdörren.

I sovrummet stannade han.

“Ni två håller er borta från mina saker,” ropade han.

Viktor klev ut i korridoren.

“De kommer inte behöva något av dig.”

Nikolai såg tillbaka.

Något i Viktors uttryck avslutade konfrontationen.

Dörren slog igen bakom honom.

Arina och Arseny kom långsamt ut från sitt rum. Arsenys nävar var knutna. Arina hade gråtit utan att göra ett ljud.

Viktor hukade sig.

“Han vill inte ta dagens mat.”

“Vad sägs om imorgon?” frågade Arseny.

Det var inte cynism. Det var erfarenhet.

“Imorgon också.”

“Det kan du inte veta.”

“Jag kan se till det.”

Vera täckte ansiktet med ena handen.

“Du förstår inte vad du lovar.”

“Då hjälp mig att förstå.”

De åt tillsammans i köket. Viktor rörde knappt sin mat. Tvillingarna fyllde tallrikar åt Vera innan de serverade sig, och Arina delade bakverken så jämnt att båda portionerna var identiska.

Efter middagen skickade Vera barnen för att tvätta sig. Sedan berättade hon allt för Viktor.

Efterlevandebetalningarna hade en gång varit tillräckliga. Nikolaj började ta emot små summor, sedan hela månatliga insättningar. Vera gömde kontanter i mjölburkar, täckningsfoder och medicinflaskor. Han hittade det alltid.

När hon protesterade skrek han tills barnen vaknade.

Hon hade övervägt att be myndigheterna om hjälp, men hon fruktade att de skulle ta bort Arina och Arseny. Hennes hälsa hade försämrats. Hon kunde inte längre bevisa att hon kunde ta hand om dem utan att erkänna hur lite kontroll hon hade över sin egen son.

“Jag tänkte hela tiden att jag kunde laga honom,” sa hon.

“Det kan du inte.”

“Han är fortfarande mitt barn.”

“Och de är barn också.”

Den gamla kvinnan tittade mot sovrummet.

“Jag vet.”

Viktor mjuknade i rösten.

“Du skyddade dem efter kraschen. Du gav dem sju år de kanske inte hade haft utan dig. Att be om hjälp nu raderar inte det.”

Tårar samlades i Veras ögon.

“Jag svek dem.”

“Nej. Du nådde gränsen för vad en sjuk kvinna kunde bära.”

Hon tryckte en näsduk mot munnen.

“Jag bad att någon skulle komma innan jag blev oförmögen att stå. Jag hade bara inte föreställt mig att det skulle vara du.”