Han ringde tre samtal innan han gick. Den första var till hans privata läkare, som gick med på att besöka Vera nästa morgon. Den andra var till hans advokat, Marina Kline, som svarade trots den sena timmen. Den tredje var till Yana.

“Är du hemma?” frågade han.

“Ja. Vad hände?”

“Jag måste träffa dig.”

Hennes röst blev skarpare.

“Är du skadad?”

“Nej.”

“Kom då hit.”

Viktor återvände till tvillingarnas rum innan han gick. Det fanns två smala sängar, en lappad filt, ett trasigt skrivbord och teckningar tejpade på väggen.

De flesta tillhörde familjer.

På flera bilder stod en kvinna med långt hår bredvid en lång man. Två barn höll varandra i händerna.

“Är det din mamma?” frågade Viktor.

Arina nickade.

“Och din far.”

“Ja.”

Mannen på en teckning hade mörkt hår med grått stänk.

Viktor pekade på den.

“Vem är det där?”

Arina såg generad ut.

“Jag ritade den ikväll.”

“Du gjorde mig för lång.”

“Du är lång.”

Arseny himlade med ögonen, men han log.

Viktor gav dem sitt nummer, skrivet på baksidan av ett annat visitkort.

“Håll det här gömt. Om Nikolai kommer tillbaka och skrämmer dig, ring mig. När som helst.”

“Vi har ingen telefon,” sa Arseny.

Vera hade en gammal fast telefon i köket. Viktor lade kortet bredvid och upprepade numret tills båda barnen kunde recitera det.

I dörröppningen fångade Arina hans ärm.

“Du kommer tillbaka?”

“Imorgon bitti.”

“Lovar du?”

“Ja.”

Hon släppte honom långsamt.

Viktor körde till Yanas lägenhet genom gator som glänste av regn. Stadens ljus suddades ut över vindrutan, men hans sinne förblev smärtsamt klart.

Han hade ingen aning om hur man uppfostrar barn.

Han visste inte vad tioåringar åt till frukost, hur skolor hanterade akut vårdnad, eller om tvillingarna någonsin skulle lita på honom nog för att sova lugnt under hans tak.

Han visste bara att det inte längre var möjligt att lämna dem i den lägenheten.

Yana öppnade sin dörr innan han knackade två gånger. Vid trettiofem års ålder var hon samlad i nästan alla situationer, men oron hade suddat ut hennes vanliga avstånd.

“Vad hände?”

Viktor klev in.

“Jag hittade Vikas barn.”

Yana stod stilla.

Han berättade allt för henne.

Den hungriga flickan på parkeringen. Kyrkogården. De matchande ögonen. Veras sjukdom. Nikolai. Den olåsta dörren. Det nästan tomma kylskåpet.

Yana lyssnade utan att avbryta. När han var klar gick hon fram till fönstret och stannade där länge.

“Du vill hjälpa dem,” sa hon.

“Jag vill adoptera dem.”

Hon vände sig om.

“Båda?”

“De är tvillingar.”

“Jag vet.”

Hennes ögon fylldes oväntat.

Viktor hade förberett sig för motstånd. Yana hade aldrig bett om att bli en del av hans sorg. I sju år hade hon accepterat att Vika hade en plats som ingen levande kvinna kunde utmana.

Nu bad han henne bygga ett hem kring Vikas barn.

“Det kan finnas ett problem,” sa han. “Marina tror att domstolen kommer att ifrågasätta att placera två barn hos en ensam man som aldrig har uppfostrat någon.”

Yana tittade noga på honom.

“Vad frågar du mig?”

Han kunde ha svarat praktiskt. Han kunde ha kallat det en överenskommelse, en juridisk lösning eller nästa logiska steg i en relation som redan varat i sju år.

Istället vägrade han att förolämpa henne.

“Jag undrar om du kan föreställa dig ett liv med mig som inte längre är bekvämt.”

Yanas andning darrade.

“Det där är inget frieri.”

“Nej.”

“Då får du ställa den riktiga frågan.”

Viktor gick över rummet.

“Jag borde ha frågat för flera år sedan.”

“Du var inte redo.”

“Jag kanske aldrig känner mig redo.”

“För äktenskap?”

“För att jag behövs av människor jag kan förlora.”

Yana vände bort blicken, och en tår rann nerför hennes kind.

“Tror du att jag stannade för att jag behövde dyra presenter?”

“Nej.”

“Tror du att jag tillbringade sju år med att vänta på att du skulle glömma Vika?”

“Jag vet att du aldrig bad mig om det.”

“Jag ville inte att du skulle glömma henne.”

Hon vände sig mot honom igen.

“Jag ville att du skulle inse att att älska någon som är borta inte kräver att man avvisar alla som fortfarande är här.”

Viktor tog in orden i tystnad.

“Jag älskar dig, Yana.”

Hennes ögon slöts kort.

Han hade aldrig sagt det förut.

Inte helt enkelt.

Inte utan förbehåll.

“Jag älskar dig inte som jag älskade Vika,” fortsatte han. “Jag är inte den man jag var då, och du är ingen ersättare för någon. Det jag känner för dig är byggt annorlunda. Den överlevde tystnad, avstånd, sorg och varje mur jag satte mellan oss.”

Yana tryckte fingrarna mot munnen.

“Jag borde ha berättat tidigare.”

“Ja,” viskade hon.

“Jag säger det nu.”

Han tog hennes hand.