“Du har till ikväll på dig att hämta det som tillhör dig,” sa Viktor. “Marina har ordnat tillfälligt boende och en behandlingskonsultation om du accepterar det.”

“Och om jag inte gör det?”

“Du lämnar fortfarande.”

Nikolai såg sig omkring i köket och letade efter någon som var villig att rädda honom från konsekvenserna.

Ingen gjorde det.

Han gick till sitt rum och stängde dörren.

Arseny släppte ut en suck han hållit inne.

Yana tittade på honom.

“Händer det ofta?”

“Han brukar slå hårdare.”

Vid skymningen var Nikolai borta.

Han vägrade behandlingsbesöket och lämnade med två påsar, och lovade att alla skulle ångra att de valt främlingar framför blod. Marina dokumenterade uttalandet och ordnade så att det skadade låset byttes ut före solnedgången.

Viktor firade inte.

Han hade vunnit affärsförhandlingar värda miljontals, men att se en rädd pojke testa ett nytt lås tre gånger kändes viktigare än något kontrakt han skrivit på.

Den juridiska processen inleddes omedelbart.

Vera var villig att ge upp vårdnaden bara om tvillingarna ville ha Viktor och Yana. Barnen tilldelades en oberoende förespråkare som intervjuade dem utan att någon av de vuxna närvarade.

Arseny kom ut först.

“Vad frågade hon?” sa Viktor.

“Om du betalade oss för att säga att vi gillar dig.”

“Vad sa du till henne?”

“Att du är rik nog att erbjuda mer än tårta.”

Yana dolde ett skratt med handen.

Arina kom ut tio minuter senare med en teckning.

Advokaten bad att få tala privat med Viktor och Yana.

“Barnen är intresserade av placering,” sa hon, “men intresse är inte samma sak som beredskap. De har upplevt övergivenhet, instabilitet, matosäkerhet och långvarig ångest. Rikedom reparerar inte det automatiskt.”

“Vi förstår,” sa Yana.

“Gör du det?”

Kvinnan tittade på Viktor.

“Du träffade dem för mindre än fyrtioåtta timmar sedan.”

“Jag vet.”

“Du föreslår adoption innan de har tillbringat en natt i ditt hem.”

“Jag föreslår ett åtagande. Jag följer vilken övergång som än skyddar dem.”

“Det kan inkludera månader av övervakad kontakt.”

“Då kommer jag att närvara vid varje besök.”

“De kan avvisa dig.”

“Jag kommer tillbaka nästa dag.”

“De kan testa om dina löften är äkta.”

“Det borde de.”

Advokatens uttryck mjuknade något.

“Det är de rätta svaren.”

“De är också sanna.”

Tillfällig placering beviljades inte omedelbart. Istället besökte Viktor och Yana varje dag medan Vera förblev den juridiska vårdnadshavare.

De tog med mat men slutade ta med dyra presenter efter att Arseny anklagat dem för att försöka imponera på barnen. Viktor hjälpte till med läxorna. Yana tog med Vera till läkarbesök och lärde sig hantera hennes recept.

På den fjärde kvällen lade Arina sin ritanteckningsbok i Yanas knä.

Ingen hade fått röra den tidigare.

Den sjätte frågade Arseny Viktor om han kunde laga det trasiga skrivbordet.

De tillbringade tre timmar med att slipa träet, byta en låda och dra åt varje skruv.

“Du kan verktyg,” sa Arseny.

“Jag började som mekaniker.”

“Jag trodde rika människor började rika.”

“Vissa gör det.”

“Gjorde du inte?”

“Nej.”

Arseny funderade på detta.

“Gjorde folk narr av dina kläder?”

“Ibland.”

“Vad gjorde du?”

“Jag jobbade tills jag kunde köpa bättre.”

“Det tar för lång tid.”

“Det gjorde det.”

Pojken log.

En vecka senare besökte tvillingarna Viktors hem för första gången.

Huset var inget palats, men för dem kunde det lika gärna ha varit det. Arina stod under det höga taket i entréhallen och viskade eftersom rummen verkade för rena för vanliga röster.

Arseny inspekterade varje lås, fönster och trappa.

“Var skulle vi sova?” frågade han.

Viktor visade dem två intilliggande sovrum. En hade varit dekorerad i varma gröna toner med hyllor för böcker och modellbilar. Den andra hade mjuka blå väggar, ett konstbord och tomma ramar där Arina kunde placera sina egna verk.

Sängarna var separata.

Garderoberna var fulla av nya kläder, men prislapparna hade tagits bort så att barnen inte skulle känna sig som om de stod inne i en butik.

Arina rörde vid täcket på sin säng.

“Är allt det här vårt?”

“Om du väljer att bo här.”

“Tänk om vi säger nej?”

“Då förblir rummen tomma.”

“Du skulle väl inte ge dem till andra barn?”

Viktor hörde rädslan under frågan.

“Nej. De är gjorda för dig.”

Arseny öppnade skrivbordslådorna.

“Inget är låst.”

“Det är ditt rum.”

“Hur är det med ditt kontor?”

“Den är låst.”

“Varför?”

“Affärsdokument.”

Svaret verkade tillfredsställa honom.

Vid lunchen åt båda barnen långsamt under Yanas vaksamma öga. Arina stoppade två middagsbullar i fickorna.

Yana märkte det men sa inget.

Den kvällen ställde hon en liten korg med inslagna snacks på hyllan mellan sovrummen.

“Det här tar aldrig slut,” sa hon till dem. “Du behöver inget tillstånd.”

Arina stirrade på den.

“Aldrig?”

“Om den blir tom fyller vi på igen.”

Arseny tog en granolabar och granskade förpackningen.

“Tänk om vi äter upp alla?”

“Då kan du få magont, och Viktor kommer att ge dig en lång föreläsning.”