“Vad händer när du missar lektionen?” frågade Viktor.

“Skolan ringer mormor,” sa Arina.

“Och sen?”

“Hon gråter.”

En socialarbetare hade besökt en gång. Vera hade lovat att barnen skulle gå regelbundet, och tvillingarna hade tillbringat nästa månad med att vakna före soluppgången för att hämta återvinningsmaterial innan lektionen.

“Vissa barn driver med våra kläder,” lade Arina till.

“Jag tar hand om dem,” sa Arseny.

“Hur då?”

Pojken knöt nävarna.

Viktor lade märke till den råa huden över hans knogar.

“Du behöver inte hantera någon på det sättet igen.”

Arsenys uttryck hårdnade.

“Det vet du inte.”

“Nej,” erkände Viktor. “Men jag vet att barn borde ha tillräckligt med mat för att gå i skolan utan att arbeta först.”

Ingen av tvillingarna svarade.

Lägenhetsbyggnaden på Ivanovgatan var en tvåvånings tegelbyggnad med djupa sprickor under flera fönster. Rost markerade brandtrappan. Ytterdörren stängdes inte helt, och hallen luktade fuktigt puts och gammal rök.

Arina gick först uppför trappan.

Högst upp öppnade Arseny en lägenhetsdörr utan att använda nyckel.

“Lämnade du den olåst?” frågade Viktor.

“Låset gick sönder.”

“Hur länge sedan?”

Arseny ryckte på axlarna.

Inne var korridoren smal och nästan mörk. Flagnande tapeter rullade sig bort från väggarna. En enda glödlampa hängde från taket, men tvillingarna tände den inte.

Ett tungt snarkande kom från ett rum till vänster.

“Nikolai,” viskade Arina.

Hon sa namnet som en varning.

“Håll dig bakom mig,” svarade Viktor.

Barnen lydde utan tvekan, vilket skrämde honom mer än snarkningarna.

En äldre kvinna dök upp längst bort i korridoren. Hon rörde sig långsamt, ena handen tryckt mot väggen för balans. Hennes grå hår hade tvinnats i en lös knut, och en sliten kofta hängde från hennes smala axlar.

Hennes ögon flyttade sig från tvillingarna till Viktor.

“Vem är du?”

“Mormor, han kände mamma,” sa Arina.

Kvinnans uttryck förändrades, men misstänksamheten återvände nästan omedelbart.

“Vad har de här två gjort?”

“Inget.”

“Repade de din bil?”

“Nej.”

“Ta något?”

Arseny tog ett steg framåt. “Vi stjäl inte.”

“Gå till ditt rum,” sa Vera.

“Vi tog med mat,” protesterade Arina.

“Nu.”

Tvillingarna försvann bakom en smal innerdörr. Viktor hörde inget lås, bara det tysta skrapandet från deras skor.

Han lyfte påsarna från caféet.

“Mitt namn är Viktor Sokolov. Jag kände Vika innan hon gifte sig.”

Vera stirrade på honom en lång stund.

Sedan kastade hon en blick mot rummet där Nikolai sov.

“Kom till köket. Tala tyst.”

Köket innehöll ett litet bord med ett ojämnt ben, tre omaka stolar och ett kylskåp vars motor skramlade varannan sekund. En tom medicinlåda stod bredvid diskhon.

Viktor ställde maten på bänken.

Vera rörde vid en av behållarna.

“Du köpte allt det här?”

“För alla utom mannen som tar dina pengar.”

Hennes ögon skärptes.

“Barnen pratar för mycket.”

“De talade för att de är rädda.”

“De är barn. Barn blir lätt rädda.”

“Och vuxna ger dem ibland goda skäl.”

Vera sjönk ner i en stol.

“Du kom in i mitt hem för fem minuter sedan.”

“Jag såg dem leta efter mat igår. Idag hittade jag dem vid deras mors grav.”

Styrkan lämnade hennes ansikte.

“De gick dit igen?”

“Du visste?”

“De åker varje år. Först till deras fars grav, sedan till Vikas. Jag kan inte gå så långt längre.”

Viktor satt mittemot henne.

“Jag trodde de dog med sina föräldrar.”

“Nej. De var med mig.”

Veras fingrar slöt sig runt bordskanten.

“Alla skulle resa. Vika, Alexey, båda föräldrar. Barnen var bara småbarn, och någon bestämde att resan skulle bli för svår för dem. Vika lämnade dem här i en vecka.”

Hennes röst sjönk.

“Hon kysste dem vid dörren. Sa att hon skulle ta med presenter hem. Fyra timmar senare avbröt nyheterna eftermiddagsprogrammet.”

Viktor stirrade på reporna i bordsskivan.

I sju år hade han föreställt sig kraschen som ett sista, fullständigt slut. Han hade aldrig föreställt sig två småbarn som väntade vid ett fönster på föräldrar som aldrig skulle komma hem.

“Varför kontaktade ingen mig?” frågade han.

Vera såg förvirrad ut.

“Varför skulle de?”

“Vika och jag var förlovade en gång.”

Den gamla kvinnans ögon smalnade.

“Du är den där Viktor?”

Han tittade upp.

“Hon berättade om mig?”

“Inte jag. Hennes mamma. Familjen visste att det funnits en äldre affärsman före Alexey. De använde aldrig ditt efternamn.”

Vera studerade hans ansikte.

“Hon älskade dig, eller hur?”

Frågan nådde en plats som Viktor hållit förseglad i åratal.

“Jag trodde att hon gjorde det.”

“Det gjorde hon,” sa Vera. “Men hon var ung. Sedan mötte hon någon som tillhörde samma årstid i livet.”

“Jag vet.”

“Gör du det?”

Viktor med blicken.

“Jag har tillbringat för många år med att lära mig det.”

Vera suckade och tittade mot den stängda sovrumsdörren.

“Efter kraschen ville myndigheterna placera barnen i vård. Jag kunde inte tillåta det. Jag var deras enda levande släkting som var villig att ta emot dem, även om släktskapet var avlägset.”