“Gift dig med mig. Inte bara för att domstolen kan föredra ett gift par. Gift dig med mig för att jag vill ha dig vid min sida när de där barnen vaknar ur mardrömmar. Jag vill ha dig vid min sida när de tar examen, när de slåss med oss, när de lämnar hemmet och när de kommer tillbaka.”

Yanas lugn brast.

Hon slog båda armarna om honom och började gråta mot hans bröst.

Viktor höll om henne, överraskad av kraften i hennes reaktion.

“Jag trodde du skulle vara rädd,” sa han.

“Det är jag.”

“Varför ler du då?”

“För att jag inte kan få barn.”

Han visste att det hade varit ett medicinskt problem, men hon hade bara nämnt det en gång.

“Jag slutade föreställa mig en familj för flera år sedan,” sa Yana. “Jag sa till mig själv att jag inte behövde någon. Sedan kom du in och erbjöd mig två barn och den svåraste mannen i staden.”

“Jag är inte säker på vilken del som är värst.”

Hon skrattade genom tårarna.

“Du. Definitivt du.”

“Är det ett ja?”

“Ja.”

Hon lutade sig tillbaka och tittade på honom.

“Men vi gör det här ärligt. Vi gifter oss inte som en föreställning för en domare. Vi blir en familj innan vi ber barnen lita på oss.”

Viktor nickade.

“Instämmer.”

“Och Nikolai kommer inte nära dem utan tillsyn.”

“Redan bestämt.”

“Och Vera får behandling.”

“Också bestämt.”

Yana torkade ansiktet.

“När kan jag träffa dem?”

“Imorgon.”

Nästa morgon anlände Viktor till Ivanovgatan med Yana, Dr. Petrov, Marina Kline och tillräckligt med matvaror för att fylla varje skåp i lägenheten.

Arseny öppnade dörren.

Hans ögon rörde sig över gruppen.

“Du tog med dig en armé.”

“En liten sådan,” sa Viktor.

Yana hukade sig bredvid en låda med flingor, frukt och mjölk.

“Jag är Yana.”

“Vi vet,” sa Arina.

Viktor höjde ett ögonbryn.

“Vera har internet ibland,” förklarade Arina. “Vi sökte på ditt namn.”

“Vad hittade du?”

“Du äger många bilställen.”

“Det stämmer.”

“Och tidningarna säger att du inte ler.”

Yana kastade en blick på honom.

“De fick den delen rätt.”

Arina skrattade.

Det var det första obevakade ljudet Viktor hört från henne.

Dr. Petrov undersökte Vera och ordnade tester på en privat klinik. Hennes tillstånd var allvarligt men hanterbart. År utan regelbunden behandling hade förvärrat inflammationen i hennes leder, men hon stod inte inför den omedelbara förlust av rörlighet hon fruktade.

Medan läkaren pratade med henne granskade Marina tvillingarnas dokument vid köksbordet.

Vika och Alexeys död dokumenterades korrekt. Vera hade juridiskt vårdnad, men ingen hade granskat arrangemanget på flera år. Barnens efterlevandeförmåner sattes in på ett konto som Nikolai kunde komma åt eftersom Vera en gång hade gett honom tillstånd att betala hushållsutgifter.

Marina stängde mappen.

“Vi kan återkalla hans tillträde idag.”

“Gör det,” sa Vera.

Det knackade på dörren.

Nikolai kom in innan någon svarade.

Han stannade när han såg det trånga köket.

“Vad är det här?”

Marina reste sig.

“Jag heter Marina Kline. Jag representerar Vera och barnen.”

“Jag anställde dig inte.”

“Du är inte min klient.”

Nikolai tittade på matvarorna, läkarens medicinväska och Viktor som stod nära tvillingarna.

“Ska du verkligen göra det här?”

“Ja,” sa Viktor.

“Den här familjen klarade sig innan du kom.”

Arseny rörde sig närmare Viktor.

“Vi var hungriga,” sa han.

Nikolais ansikte spändes.

“Du hade alltid mat.”

Arina öppnade kylskåpet.

Inne, där det nästan inte funnits något kvällen innan, fanns nu mjölk, ägg, grönsaker, kött och behållare från caféet på hyllorna.

“Det här är mat,” sa hon tyst. “Förr fanns det senap.”

Nikolai tittade mot Vera.

“Du tänker låta främlingar vända dem mot mig?”

Vera rätade på sig med synlig ansträngning.

“De var rädda för dig innan Viktor visste deras namn.”

“Jag är din son.”

“Och de är barn som anförtrotts mig.”

Marina lade ett dokument på bordet.

“Din auktorisation på förmånskontot har återkallats. Varje försök att ta ut pengar eller skrämma Vera kommer att dokumenteras.”

Nikolai tog pappret.

“Du kan inte kasta ut mig.”

“Lägenheten tillhör Vera,” sa Marina. “Hon är beredd att påbörja en laglig borttagningsprocess.”

Hans självförtroende sprack.

Han vände sig mot Viktor.

“Du köpte alla.”

Viktor tog ett steg närmare och sänkte rösten.

“Nej. Jag gav dem möjligheten att säga nej till dig.”

Nikolai knycklade ihop pappret i näven.

Ett ögonblick stod rummet helt stilla.

Sedan talade Vera.

“Du behöver hjälp, Kolya.”

“Jag behöver att min familj slutar förråda mig.”

“Du förrådde oss varje gång du tog pengar från ett barns måltid.”

Orden lämnade henne utmattad, men hon drog inte tillbaka dem.

Nikolais ansikte rodnade.

Yana flyttade sig bredvid tvillingarna, en hand vilade försiktigt på Arinas axel. Viktor stod kvar mellan Nikolai och alla andra.

Det var inget rop från honom, inget hot, ingen höjd näve.

Endast en lugn säkerhet som Nikolai inte kunde övermanna.