Viktor kastade en blick mot Vikas barn.

“Inte jag heller.”

Vera studerade honom igen.

“Vika ville döpa pojken till Viktor.”

Hans andning fastnade.

“Vad?”

“Hon nämnde det innan tvillingarna föddes. Alexeys familj protesterade. De sa att det var märkligt att döpa ett barn efter en före detta fästman, så de valde Arseny eftersom det lät tillräckligt likt för att tillfredsställa henne.”

Viktor vände sig mot sovrumsdörren.

Pojken som utmanat honom vid Vikas grav hade nästan burit hans namn.

“Varför skulle hon göra det?”

“Kanske tacksamhet. Kanske minnet. Kanske slutade en del av henne aldrig älska det liv hon nästan hade.”

Viktor sa ingenting.

Han hade tillbringat år med att reducera sin historia med Vika till ett avslag han förtjänade och en framtid som aldrig tillhört honom. Veras ord skrev inte om vad som hänt, men de bröt upp ett rum inom honom som han trodde var permanent förseglat.

Arina kom ut i rena men blekta pyjamas. Arseny följde efter, hans våta hår stod åt flera håll.

Viktor log trots sig själv.

“Ni två lyssnade.”

Arseny korsade armarna.

“Väggen är tunn.”

“Det är inte samma sak som tillstånd.”

“Nej,” erkände pojken.

Arina stod delvis bakom honom.

“Är det sant?”

“Vilken del?”

“Den mamman ville döpa honom efter dig.”

Viktor tittade på Vera.

“Hon säger att det är det.”

Arsenys försvarsställning slappnade av en aning.

“Älskade du henne?”

“Ja.”

“Mer än Alexey?”

“Det är inte en fråga som någon kan svara på.”

“Älskade hon dig?”

“Ja,” sa Viktor. “Ett tag gjorde hon det.”

Arina satte sig bredvid Vera.

“Varför gifte du dig inte med henne?”

“Hon valde ett annat liv.”

“Var du arg?”

Viktor övervägde att ljuga, men bestämde sig för att de hade levt med tillräckligt med oärlighet.

“Jag blev sårad. Men hon hade rätt att välja.”

Arseny stirrade på honom.

“Och du tog ändå med blommor.”

“Jag slutade aldrig bry mig om henne.”

Pojken tittade ner på sina händer.

Viktor såg frågan innan den var uttalad.

“Vad händer nu?” frågade Arseny.

“I kväll äter och sover du. Imorgon kommer en läkare för Vera. Min advokat kommer att kontakta förmånskontoret. Din skola kommer att informeras om att du har hjälp.”

“Och Nikolai?”

“Han kommer inte att kontrollera dina pengar.”

“Han kommer tillbaka.”

“Då kommer han att hitta mig här.”

Vera skakade på huvudet.

“Du kan inte stå vakt för evigt.”

“Nej.”

Viktor såg från henne till tvillingarna.

“Men jag kan ändra var barnen bor.”

Köket blev tyst.

Arinas ögon vidgades. Arseny rörde sig närmare henne.

“Vad betyder det?” frågade han.

Viktor hade börjat formulera svaret sedan kyrkogården, men att säga det högt gjorde det verkligt.

“Det betyder att jag vill ta ansvar för er båda.”

“Som en sponsor?” frågade Vera.

“Mer än så.”

Han vände sig mot henne.

“Tänk om jag adopterade dem?”

Vera stirrade på honom.

Arina slutade andas för en sekund. Arsenys uttryck blev oläsligt.

“Du träffade dem igår,” viskade Vera.

“Jag älskade deras mor i flera år. Idag fick jag veta att jag lämnade hennes barn ifred eftersom jag aldrig brydde mig om att fråga om de överlevde.”

“Det gör dig inte till deras far.”

“Nej. Att dyka upp varje dag kanske gör det.”

Vera lutade sig tillbaka, överväldigad.

“Du är ogift.”

“Jag ska prata med en advokat.”

“Du har ingen erfarenhet av barn.”

“Jag kan lära mig.”

“De är inte en skuld du är skyldig Vika.”

Viktor tittade på tvillingarna.

“Nej. De är människor som förtjänar ett tryggt hem. Vika är anledningen till att jag hittade dem. Hon är inte den enda anledningen till att jag vill stanna.”

Arinas underläpp darrade.

“Skulle vi ha separata sängar?”

“Ja.”

“Mat varje dag?”

“Ja.”

“Kan mormor Vera komma?”

“Hon skulle förbli en del av ditt liv.”

avbröt Arseny.

“Tänk om du tröttnar på oss?”

Viktor höll hans blick.

“Då skulle jag fortfarande vara ansvarig för dig.”

“Det är inget svar.”

“Du har rätt.”

Viktor rörde sig närmare, men rörde honom inte.

“Jag kan inte lova att jag aldrig blir trött, frustrerad eller fel. Jag kan lova att jag inte kommer att försvinna för att föräldraskap blir svårt.”

Arsenys ögon glänste, men han blinkade bort känslan.

“Tänk om vi inte gillar ditt hus?”

“Då får du berätta för mig.”

“Tänk om jag förstör något?”

“Vi reparerar det.”

“Tänk om Arina har mardrömmar?”

“Någon stannar tills hon somnar igen.”

Arina tittade på sin bror.

Arseny verkade leta efter ett annat test.

“Kan vi få se mammas grav?”

“När du vill.”

Pojkens axlar sjönk.

Vera tryckte båda händerna mot ansiktet och började gråta.

“Mormor?” Arina rusade fram till henne.

“Jag mår bra.”

“Det är du inte.”

“Jag gråter för att, för första gången på åratal, tror jag att du kanske gör det.”

Tvillingarna slingrade sig runt henne.

Viktor vände sig mot köksfönstret och gav dem privatliv medan han dolde tårarna som nått hans egna ögon.