Vid min döda fästmös grav blockerade två svältande barn min väg. “Du kände vår mor?” krävde pojken. Sedan lyfte flickan jag matat kvällen innan på ansiktet—och jag såg Vikas ögon stirra tillbaka på mig medan någon annan stal pengarna som skulle hålla dem vid liv.

Arseny bar granater i båda fickorna. Arina fotograferade solnedgången åt Vera. Yana gick barfota vid vattenbrynet.

Viktor stod några steg bakom.

För ett ögonblick mindes han Vika under festivalfyrverkerier, hennes ansikte vänt mot himlen medan han bara såg på henne.

Minnet gjorde fortfarande ont.

Men det krävde inte längre att han skulle sluta leva.

Arina sprang tillbaka och tog hans hand.

“Kom igen, pappa.”

Ordet nådde honom med tyst kraft.

Viktor tittade mot horisonten, där det sista ljuset brann över havet, sedan mot Yana och Arseny som väntade framför dem.

Han kramade Arinas hand hårdare.

“Jag kommer.”

Och den här gången stannade han inte kvar.