Jag tittade bakom mig som om kanske en annan svärdotter stod där.

“Nej.”

“Jag gjorde pannkakor.”

Jag stirrade.

“Och beef jeon.”

En annan behållare dök upp.

“Och pollock jeon.”

Jag fortsatte att stirra.

Hon rörde sig obekvämt.

“Du gillar de här.”

“Det gör jag.”

“Nåväl då.”

Hon gick in.

För en kvinna som en gång inspekterat mitt kylskåp som en tulltjänsteman på jakt efter smuggelgods, närmade hon sig nu med extraordinär försiktighet.

“Var ska jag lägga de här?”

“Var som helst är bra.”

Hon öppnade dörren först efter att jag pekat mot den.

Bara det fick mig nästan att skratta.

Några minuter senare såg hon sig omkring.

“Behöver du något mer?”

“Nej.”

“Inget?”

“Nej.”

Hon verkade besviken.

Sen kom jag ihåg badrummet.

“Det finns lite mögel nära kaklet.”

Hennes ögon lyste upp.

“Mögel?”

“Lite.”

“Var?”

“I badrummet.”

Hon marscherade mot den.

“Jag är utmärkt på mögel.”

Jag följde efter henne.

“Du behöver inte städa vårt badrum.”

“Varför inte?”

“För att du är på besök.”

“Struntprat.”

Inom några minuter hade hon knutit upp ärmarna och förvandlat sig till en städgrupp.

Yongmin kom hem, såg sin mamma skrubba vårt badrum och stannade i dörröppningen.

Han tittade på mig.

Jag tittade på honom.

Ingen av oss sa något förrän vi kom till köket.

Sedan viskade han, “Vad gjorde du?”

“Jag nämnde mögel.”

“Är det allt?”

“Det är allt.”

Han pressade ihop läpparna för att inte skratta.

Hans mamma ropade från badrummet.

“Yongmin.”

“Ja, mamma?”

“Ring din syster.”

Han såg förskräckt ut.

“Varför?”

“Vi gör en fullständig rengöring.”

Jag var tvungen att lämna rummet.

Var hennes nya beteende uppriktigt?

Inte helt.

Det visste jag.

Hon hade förändrats efter att ha upptäckt pengar och status.

Ironin gick inte att missa.

Samma kvinna som en gång kritiserade mig för att jag påstås inte ha tagit med något i äktenskapet kom nu med mat, erbjöd tjänster och följde mina reaktioner noga.

Jag kunde ha förödmjukat henne.

Jag kunde ha påmint henne om varje grym mening.

Jag hade kunnat kasta tillbaka behållarna i hennes händer och sagt åt henne att gå.

Ibland ville jag det.

Men hon var fortfarande Yongmins mamma.

Och till skillnad från Jang var hon någon vi troligen skulle ha i våra liv i flera år.

Så jag valde gränser istället för hämnd.

Om hon lagade mat tackade jag henne.

Om hon hjälpte till att städa köpte jag en god måltid efteråt och gav henne ibland ett kuvert för utgifter.

Hon gick hem förtjust.

Om hon bad om för mycket pengar sa jag nej.

Hon försökte ibland med skuldkänslor.

Jag argumenterade inte.

“Det kan jag inte göra.”

“Men familjen—”

“Nej.”

“Yongmin kanske driver företaget en dag.”

“Det har inget med det här att göra.”

De första gångerna pressade hon.

Sedan insåg hon något viktigt.

Pengarna hade inte gjort mig lättare att kontrollera.

Det hade helt enkelt tagit bort de antaganden hon en gång använde mot mig.

Shinwoo förändrades också.

Hon blev anmärkningsvärt försiktig med att fråga innan hon rörde något i vårt hem.

Handväskan diskuterades aldrig igen.

Jag ansåg det som framsteg.

Min moster tyckte hela förvandlingen var hysteriskt rolig.

“Jag sa ju det.”

“Du säger det ofta till mig.”

“För jag har ofta rätt.”

“Du sa också att Yongmin saknade ambition.”

“Jag hade fel en gång.”

“Historisk dag.”

Hon viftade bort mig.

Sedan mjuknade hennes ansikte.

“Din far skulle ha gillat hur han hanterade allt.”

Det tystade mig.

Även år senare kunde vissa meningar få pappa tillbaka så tydligt att jag nästan kunde se honom.

Jag tittade ner.

“Jag önskar att han hade träffat Yongmin längre.”

“Han har träffat honom tillräckligt.”

Min faster rörde vid min hand.

“Han visste.”

“Vad?”

“Att du valt väl.”

Jag blinkade snabbt.

Hon låtsades inte märka det.

Det var en annan sak vår familj hade lärt sig—ibland betyder kärlek att låta någon återfå fattningen utan att avslöja att de tappat den.

Månader gick.

Yongmins prestation förbättrades efter att Jang lämnat.

Inte för att någon gav honom lättare arbete.

För att han äntligen hade tid att göra sitt riktiga jobb.

Inga biltvättar på helgerna.

Inga personliga ärenden.

Ingen springande mellan sjukhusrummen.

Inga bortkaskade timmar på att förvänta sig vilken förnedring hans manager än skulle hitta på.

Hans utvärderingar förbättrades.

Han började handleda nya medarbetare.

Så småningom befordrades han till manager.

När Daniel berättade det var Yongmins första fråga nästan förutsägbar.

“Har jag förtjänat det här?”

Daniel verkade stirra på honom.

“Ja.”

“Är du säker?”

“Jag har tjugotre sidor som förklarar varför.”

Yongmin kom hem med befordringsbrevet som om det skulle försvinna om han släppte greppet.

Jag läste den.

Sedan tittade han på honom.

“Nå?”

Han log.

“Jag förtjänade det.”

“Ja.”

“Jag förtjänade det faktiskt.”

Jag slog armarna om honom.

“Det var alltid den enda versionen du skulle ha accepterat.”

Daniel berättade senare för oss att om Yongmin fortsatte att växa, skulle ledningen en dag kunna bli realistisk.