“Du kommer att få möjlighet att svara under revisionen.”

“Inte så här.”

För första gången hade Jangs röst verklig panik i sig.

“Du kan inte ta bort mig baserat på en middag.”

Daniels uttryck förändrades inte.

“Den här middagen är inte grunden för utredningen.”

Jang slutade andas för en sekund.

Daniel fortsatte.

“Det är bara bevis.”

Den meningen avslutade honom.

Hans knän verkade tappa styrka.

Han grep tag i ryggstödet på en stol.

Folk närmast honom drog sig undan.

Samma man som tillbringat natten med att invadera allas utrymme stod plötsligt ensam i en tom cirkel.

Det blev inga applåder.

Inget jubel.

Det hade gjort scenen lättare.

Istället fanns bara den outhärdliga tystnaden från människor som slutat vara rädda för honom.

Till slut eskorterade två seniora anställda honom mot ingången.

Han gjorde inget motstånd.

När han passerade Yongmin försökte han en sista gång.

“Cha.”

Min man tittade på honom.

“Jag värdesatte dig verkligen.”

Yongmins uttryck rörde sig knappt.

“Nej, du värderade att jag inte slog tillbaka.”

Jangs ansikte spändes.

Yongmin tillade, “Det är inte samma sak.”

Dörren stängdes bakom honom.

Först då andades jag ordentligt.

Daniel vände sig mot mig.

“Är du okej?”

“Ja.”

Han tittade på Yongmin.

“Och du?”

Min man nickade, även om han fortfarande såg förvånad ut.

Daniel suckade.

“Jag är ledsen att det här fick fortsätta.”

Yongmin svarade genast, “Du visste inte.”

“Jag borde ha gjort det.”

Daniel såg sig omkring i rummet.

“Ett företag ska inte behöva att grundarens dotter går in på en middag innan anställda tas på allvar.”

Det betydde mer för mig än Jangs avsked.

Min far hade tillbringat årtionden med att bygga upp det företaget.

Han hade aldrig varit en perfekt man.

Ingen grundare är det.

Men han ansåg att människor borde kunna arbeta utan att bli förödmjukade för underhållningens skull.

När han var sjuk, även nära slutet, frågade han fortfarande om anställda.

Inte intäkter.

Folk.

Det var en anledning till att jag ringde Daniel.

Inte för att jag ville att min man skulle bli befordrad.

Inte för att jag ville ha hämnd förklädd till företagspolicy.

För det som hänt Yongmin betydde att något inom min fars företag hade slutat fungera.

Daniel tittade mot borden.

“Middagen är slut. Alla går hem. Revisionen kommer att kontakta dig individuellt.”

Ingen protesterade.

Folk samlade tyst ihop jackor och väskor.

Flera anställda stannade bredvid Yongmin.

En av dem klämde hans axel.

En annan sa, “Du borde ha berättat hur illa det blev.”

Yongmin gav ett trött leende.

“Jag trodde att jag skulle klara det.”

Mannen skakade på huvudet.

“Att hantera något betyder inte att du måste klara det ensam.”

Jag såg att den meningen träffade min man hårdare än något Jang sagt hela kvällen.

I åratal hade Yongmin misstagit uthållighet för ansvar.

Kanske hade jag gjort samma sak i andra delar av mitt liv.

Vi gick ut tillsammans.

Nattluften kändes kall mot mitt ansikte.

I flera minuter på parkeringen sa ingen av oss något.

Sedan gav Yongmin mig bilnycklarna.

“Du borde köra.”

Jag tittade på honom.

“Varför?”

“För jag tror att min hjärna slutade fungera någonstans runt ‘största aktieägare.'”

Trots allt skrattade jag.

Det var kvällens första riktiga skratt.

Vi satte oss i bilen.

Jag startade motorn.

Han satte inte på musik.

Han satt helt enkelt bredvid mig och tittade genom vindrutan medan restaurangens lampor försvann bakom oss.

Efter flera kvarter talade han.

“Varför berättade du inte för mig?”

Det fanns ingen ilska i hans röst.

Det gjorde nästan frågan svårare.

“Jag tänkte göra det.”

“När?”

“Jag vet inte.”

Han tittade dit.

“Det är inget bra svar.”

“Jag vet.”

Trafiken rörde sig långsamt under gatlyktorna.

Jag spände fingrarna runt ratten.

“Min far bad mig att inte berätta för folk förrän jag visste vilka de var utan pengarna.”

Yongmin förblev tyst.

“Han oroade sig mer för mig än något annat mot slutet.”

Jag svalde.

“Jag förlorade min mor när jag var liten. När pappa blev sjuk visste han att efter att han var borta skulle jag tekniskt sett ha släktingar, men jag skulle inte ha några föräldrar.”

Yongmins uttryck mjuknade.

Jag fortsatte köra.

“Han brukade säga samma sak om och om igen. Visa inte upp det du äger. Säg inte åt folk vad de kan få från dig. Låt dem visa dig vilka de är först.”

Yongmin tittade ner på sina händer.

“Sa han verkligen det?”

“Minst femhundra gånger.”

Det fick honom att le.

Jag log också.

“Han sa att folk som vill ha något från dig sällan dyker upp och ser farliga ut. De kommer fram leende.”

Jag mindes min fars tunna ansikte mot en vit sjukhuskudde.

Även när kroppen svek honom förblev hans sinne skarpt.

“Jae,” hade han sagt till mig en gång, “de farliga brukar se ut som änglar tills du säger nej.”

Vid den tiden försökte jag skämta.