Vatten stänkte över hennes kläder.

Glaset gick sönder.

“Åh nej.”

Jag tittade på henne.

Hon tittade på mig.

“Min klädsel är lag.”

“Det är vatten.”

“Jag kan inte gå så här.”

Hon bad om att få låna kläder.

Jag lät henne komma in i sovrummet medan jag rengjorde det krossade glaset.

Mindre än två minuter senare rusade hon förbi mig.

“Jag är sen. Hej då.”

Väskan var borta.

Jag stod i korridoren och skrattade.

Inte för att stöld var roligt.

För att hon hade arbetat så hårt för att skapa en invecklad anledning att ta något hon helt enkelt kunde ha valt att inte stjäla.

Den kvällen ringde vår dörrklocka upprepade gånger.

Shinwoo stormade in och kastade den falska väskan på golvet.

“Du gjorde det med flit.”

Jag tittade på den.

“Ja.”

Yongmin höll nästan på att tappa sin pizza.

Hans syster stirrade på mig.

“Du visste att jag skulle ta den.”

“Jag misstänkte att du kanske skulle göra det.”

“Du bytte ut den.”

“Det var i mitt sovrum.”

“Du förödmjukade mig.”

Jag lutade huvudet på sned.

“Hur då?”

“Mina vänner insåg att det var fejk.”

“Det låter obekvämt.”

“Tjugoåtta personer var där.”

Jag väntade.

Hon verkade förvänta sig en ursäkt.

Istället frågade jag, “Gav jag dig väskan?”

“Nej.”

“Sa jag att det var äkta?”

“Nej.”

“Visste jag ens att du tog den?”

Hon blev tyst.

Jag korsade armarna.

“Hur förödmjukade jag dig då?”

Hennes ansikte blev rött.

“Du är otrolig.”

Yongmin klev äntligen in.

“Jo, det är du.”

Hon snurrade mot honom.

“Du tar hennes parti?”

“Du stal hennes väska.”

“Hon lurade mig.”

“Hon skyddade sin egendom.”

Shinwoo ropade tills hon fick slut på nya argument.

Sedan gick hon.

Jag antog att berättelsen var slut.

Det var det inte.

Min svärmor ringde.

“Hämta den riktiga väskan till Shinwoo.”

Jag trodde att jag hade missförstått henne.

“Ursäkta?”

“Hon är förkrossad.”

“Det var olyckligt.”

“Det här hände på grund av din väska.”

“Nej. Det hände för att hon tog min egendom utan tillstånd.”

“Du måste ställa det här till rätta.”

“Hur då?”

“Ge henne den riktiga.”

Jag var nära att skratta.

Istället blev jag väldigt lugn.

“Om vi diskuterar ansvar antar jag att jag borde besöka en läkare imorgon.”

Min svärmor blev tyst.

“Varför?”

“För att din dotter gick in i mitt sovrum och tog något värt en stor summa pengar utan tillåtelse. Om hon vill ha kompensation för känslomässig skada kanske jag borde dokumentera min också.”

Tystnad.

“Och om vi ska göra det formellt,” tillade jag, “kan vi diskutera om jag borde ha anmält stölden.”

Linjen bröts.

Yongmin, som hade hört hela samtalet, stirrade på mig.

Sedan började han applådera.

Jag skrattade.

“Vad?”

“Det där var otroligt.”

“Jag kanske gick för långt.”

“Nej.”

Han skakade på huvudet.

“Inte ens i närheten.”

De stunderna var anledningen till att situationen med Jang gjorde så ont för mig.

Yongmin försvarade mig mot sin egen familj.

Men när någon behandlade honom illa, stod han ut med det.

På jobbet hade han tagit över en position som tidigare innehafts av någon som redan lämnat efter att ha kämpat under Jang.

Till en början förstod Yongmin inte mönstret.

Inte jag heller.

Han blev helt enkelt mer upptagen.

Helgsamtal.

Sen ärenden.

Plötsliga uppgifter.

En lördag beordrade Jang honom att komma till sin lägenhet på grund av något “brådskande.”

När Yongmin kom var Jang inte ens där.

Han ringde från någon annanstans.

“Min bil är hos säkerheten.”

Yongmin stod i parkeringsgaraget med sin telefon i handen.

“Vad behöver du att jag ska göra?”

“Tvätta det.”

“Sir?”

“Ta den någonstans och tvätta den.”

Jang ändrade sig.

“Ingen maskintvätt. Gör det för hand.”

Så min man, rädd för att förolämpa sin chef, tillbringade en del av lördagen med att handtvätta en överordnades privata bil.

Senare samma kväll ringde Jang igen.

“Det är en repa.”

Yongmin tittade på märket.

“Den fanns redan där.”

“Så nu ljuger jag?”

“Nej, sir.”

“Du skadade min bil och kallar mig lögnare?”

Jang krävde ersättning.

Två miljoner won.

Det var då Yongmin äntligen skyddade sig själv.

Innan han tvättade bilen hade han tagit fotografier och en video av dess skick.

Repan var tydligt synlig.

Jang slutade kräva pengar så fort han såg bevisen.

Men istället för att bli generad blev han hämndlysten.

Ärenden ökade.

Det gjorde även kritiken.

Sjukhusincidenten avslöjade till slut allt för mig.

Jag minns att jag väntade hemma den helgen och trodde att Yongmin var på affärsresa.

Han skickade mig ett fotografi som påstås vara från Busan.

Mannen kunde inte ljuga övertygande för att rädda sitt liv.

Vid den tiden visste jag inte var han egentligen befann sig.

Sedan ringde en annan anställds fru.

Hon hade sett honom på ett sjukhus.

Jangs vuxna son hade genomgått en operation.

Yongmin var där och hjälpte till att ta hand om honom under natten eftersom Jang hade beordrat det.