“Tror du att jag inte klarar av några giriga släktingar?”

“Jag tror du klarar vad som helst.”

“Då sluta oroa dig.”

“Jag är din far. Oro är jobbet.”

Jag hade skrattat.

Sedan grät han i hallen där han inte kunde se mig.

När hans sjukdom förvärrades lärde jag mig att le innan jag gick in i hans rum.

Han visste vad jag gjorde.

Självklart gjorde han det.

Men han lät mig framträda eftersom han förstod att det var för oss båda.

Det sista han ville var att lämna denna värld i tron att jag skulle kollapsa utan honom.

Så jag såg till att han såg mig stå.

Efter att han gick bort upptäckte jag hur träffsäkra hans varningar hade varit.

Släktingar jag inte hört av på flera år kom plötsligt ihåg mitt telefonnummer.

En ringde eftersom hans kreditkortsbetalning skulle betalas.

En annan beskrev en affärskris och försäkrade mig om att ett tillfälligt lån skulle rädda allt.

En avlägsen släkting erbjöd sig att introducera mig för “en underbar man” innan han nämnde en investeringsmöjlighet i förbifarten.

Varje samtal följde samma mönster.

Först ömhet.

Sedan brådska.

Sedan pengar.

När jag vägrade försvann tillgivenheten.

Min moster och farbror hjälpte mig att skydda mig från det värsta.

Min moster blev särskilt hänsynslös.

“Din far lämnade de pengarna för att skydda ditt liv,” berättade hon för mig. “Inte för att göra dig till en bank för varje person som delar en del av ditt släktträd.”

Till slut slutade jag svara på okända nummer.

Upplevelsen förändrade mig.

Inte intresserad av någon som misstänker alla.

Men till någon som är tålmodig nog att titta på.

Det var kvinnan som träffade Yongmin på en blinddejt.

Han kom tio minuter för tidigt och bad om ursäkt eftersom han trodde att han hade fått mig att vänta.

Jag sa att jag hade kommit bara två minuter före honom.

Han bad ändå om ursäkt.

Han var nervös.

Hans händer flyttade vattenglaset från ena sidan av bordet till den andra.

Han frågade vad jag ville äta innan han nämnde sig själv.

När jag föreslog något billigt såg han lättad ut.

Inte för att han var snål.

För han hade varit orolig att jag skulle välja någonstans utöver vad han bekvämt hade råd med.

Den ärligheten charmade mig.

Han låtsades aldrig vara rikare, smartare, tuffare eller viktigare än han var.

Vid vår tredje dejt visste jag redan att han var annorlunda än de män mina släktingar ville presentera.

När jag presenterade honom för min moster och morbror hade jag blivit djupt förälskad.

Min faster gillade honom.

Hon oroade sig bara för en sak.

“Han har nästan ingen girighet,” sa hon efter att han gått.

“Jag vet.”

“Du säger det som om det vore bedårande.”

“Det är det.”

“Ibland skyddar ambition människor.”

“Ibland förstör girighet dem.”

Hon gav mig en blick.

“Du låter precis som din far när du vill vinna ett gräl.”

Jag tog det som en komplimang.

Jag valde Yongmin ändå.

Misstaget jag gjorde var att koncentrera mig så mycket på mannen att jag underskattade hans familj.

Första gången jag träffade hans mamma granskade hon mig från topp till tå.

“Så du är i princip föräldralös?”

Yongmin höll nästan på att sätta i halsen.

“Mamma.”

“Vad? Hennes föräldrar är borta.”

Jag svarade lugnt.

“Min mamma gick bort när jag var ung, och min pappa gick bort nyligen.”

Hans mor nickade som om hon hade bekräftat en obehaglig punkt på en checklista.

“Och du äger inte mycket?”

avbröt Yongmin.

“Varför spelar det någon roll?”

“För att du är min yngste son.”

Sedan vände hon sig tillbaka mot mig.

“Du planerar väl inte att leva på honom, eller hur?”

Jag minns att jag tittade på Yongmin.

Hela hans ansikte hade blivit rött av förlägenhet.

Jag hade kunnat avsluta allt där.

Min moster sa senare att hon halvt förväntade sig det.

Istället tittade jag på Yongmin.

Han bad om ursäkt innan vi ens nådde bilen.

“Förlåt.”

“Du sa det inte.”

“Jag tog dig dit.”

“Det gör den ändå inte till din.”

Han såg eländig ut.

Jag tog hans hand.

“Din mamma är inte den jag ska gifta mig med.”

Han kramade mina fingrar.

Jag visste inte då hur ofta jag skulle behöva påminna mig själv om den meningen.

Min moster ordnade lägenheten där vi började vårt äktenskap.

Det var vad Yongmins familj trodde.

I verkligheten var lägenheten min.

Äganderätten hade ordnats genom tillgångar som min far lämnat mig.

Min faster avrådde mig starkt att inte avslöja det än.

“Hon frågade redan vad du äger innan hon frågade vilken mat du gillar,” sa min faster. “Ge henne inte ett fastighetsregister.”

Jag skrattade.

Min faster gjorde det inte.

“Jag menar allvar.”

Hon hade rätt igen.

Min svärmor klagade på lägenheten trots att hon inte hade bidragit med något till den.