Jang tog ett steg närmare.

“Jag vet att jag gjorde misstag.”

“Misstag?”

“Du vet vad jag menar.”

“Jag vill hellre höra vad du menar.”

Jangs ansikte spändes.

För ett ögonblick dök den gamla irritationen upp.

Sedan tryckte rädslan ner det igen.

“Jag behandlade dig illa.”

“Ja.”

“Jag borde inte ha gjort det.”

“Nej.”

“Jag var under press.”

Yongmin log nästan.

“Var du det?”

Jang såg generad ut.

“Jag ber dig hjälpa till att lösa det här.”

“Jag kan inte.”

“Du kan prata med din fru.”

“Nej.”

“Du har inte ens frågat henne.”

“Jag behöver inte.”

Jang stirrade på honom.

fortsatte Yongmin.

“Det här handlar inte om huruvida min fru förlåter dig.”

“Vad handlar det då om?”

“Ansvarstagande.”

Jangs käke spändes.

“Du ska verkligen förstöra någon över bråk på arbetsplatsen?”

Yongmins ansikte förändrades.

Inte argt.

Tyvärr.

“Du tror fortfarande att det var det som hände.”

“Jag erkände att jag var hård mot dig.”

“Du beordrade mig att ta hand om din son.”

Jang tittade bort.

“Du fick mig att tvätta din bil.”

Tystnad.

“Du försökte åtala mig för skador jag inte orsakat.”

Tystnad.

“Du hämnades efter att någon försökte anmäla dig.”

Jang sa ingenting.

“Du förolämpade min fru och lade händerna på henne framför ett helt rum.”

Yongmin tog ett steg tillbaka.

“Om du fortfarande beskriver allt det där som ‘att vara hård mot mig’, finns det inget att diskutera.”

Jangs ögon hårdnade.

Sedan kom den gamla reflexen.

“Du är modig nu på grund av din fru.”

Yongmin tittade på honom.

I flera sekunder sa han ingenting.

Sedan log han svagt.

“Om du tror att en fru som respekterar mig lärde mig att jag förtjänar grundläggande respekt, kanske du har rätt.”

Jang stirrade.

Yongmin öppnade dörren bakom sig.

“Men domaren kan avgöra resten.”

Sedan tillade han, mycket artigt, “Snälla, kom inte hit igen.”

När Yongmin berättade vad som hänt stirrade jag på honom.

“Vad?”

Han såg nervös ut.

“Var det för mycket?”

Jag skrattade så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner.

“Vad?”

“Du.”

“Vad sägs om mig?”

“Jag visste inte att du kunde prata så där.”

Han såg nöjd ut med sig själv.

“Jag kan vara tuff.”

“Tydligen.”

Han satte sig bredvid mig.

“Jag vill också vara någon du kan lita på.”

Jag tog hans hand.

“Det har du alltid varit.”

Hans uttryck mjuknade.

“Du behövde inte bli hård.”

“Jag vet.”

“Du behövde bara sluta förväxla vänlighet med tillåtelse.”

Han nickade.

Den läxan förändrade mer än hans relation till Jang.

På jobbet var Daniel försiktig med vad som hände härnäst.

Han samlade högre personal och klargjorde regeln.

Ingen fick befordra Yongmin eftersom han hade gift sig med grundarens dotter.

Ingen skulle straffa honom för det heller.

“Om biträdande chef Cha får befordran,” sa Daniel, “kommer han att få den.”

Han såg sig omkring i rummet.

“Om han inte förtjänar det, så gör han det inte.”

Sedan lade han till något som Yongmin senare upprepade för mig.

“Hans äktenskap är ingen kvalifikation.”

Jag uppskattade det mer än Daniel förmodligen visste.

Det sista jag ville var att ersätta en sorts orättvisa med en annan.

Yongmin hade tillbringat för lång tid med att behandlas som mindre viktig för att någon trodde att han var maktlös.

Jag ville inte att han plötsligt skulle behandlas som mer kapabel bara för att folk upptäckte vem hans fru var.

Så han fortsatte arbeta.

De första veckorna var pinsamma.

Folk som brukade skämta avslappnat runt honom blev formella.

Några reste sig nästan när han gick in i ett möte.

Yongmin hatade det.

“Snälla sluta.”

En kollega skrattade nervöst.

“Jag är bara respektfull.”

“Du var respektfull förut.”

“Din fru äger—”

“Min fru är inte med på det här mötet.”

Det hjälpte.

Sakta slappnade avdelningen av.

De flesta där hade alltid gillat Yongmin.

Utan att Jang skapade rädsla återgick de till att behandla honom som de gjort tidigare.

Vissa retade honom.

En kollega frågade om han i hemlighet hade kommit till jobbet i en limousine och parkerat den tre kvarter bort.

Yongmin svarade, “Om jag hade en limousin, tror du att jag skulle äta närbutiksnudlar med dig?”

Det avslutade det mesta av spänningen.

Det förekom ibland dyra middagar som betalades av personer som plötsligt kände sig tvungna att imponera på honom.

Yongmin tyckte också att det var pinsamt.

Så småningom började han själv välja enkla restauranger.

Livet blev vanligt igen.

Jag älskade det.

Min relation med hans familj blev mindre vanlig.

Nyheter sprids snabbt när folk vill ha något.

Min svärmor upptäckte vem min pappa hade varit.

Viktigare var att hon upptäckte att lägenheten hon upprepade gånger beskrivit som något min moster kunde “ta tillbaka när som helst” faktiskt var min.

Hennes förvandling var anmärkningsvärd.

En lördag ringde dörrklockan.

Jag öppnade dörren.

Hon stod där och bar på containrar.

Många behållare.

“Mor?”

“Du har inte ätit än, eller hur?”