Mannen som en gång hade svårt att säga nej till någon hade blivit väldigt bekväm med att säga det till mig när vår bebis var inblandad.

Jag sträckte mig över bordet och tog ändå menyn.

Han skrattade.

Efter lunchen lutade jag mig tillbaka och rörde vid min mage.

“Vad ska vi göra till middag?”

“Vi diskuterar redan middag?”

“Ja.”

“Du har precis ätit.”

“Det var inte min fråga.”

Han funderade på det.

“Vad du vill.”

Jag log.

“Din mammas skaldjursgryta.”

Hans ögonbryn höjdes.

“Verkligen?”

“Verkligen.”

“Hon kommer att räcka för tolv personer.”

“Då får vi rester.”

Han sträckte sig efter sin telefon.

“Jag ringer henne.”

Jag såg honom prata med sin mamma.

Hennes röst blev så hög att jag kunde höra den genom luren.

“Jae vill ha skaldjursgryta?”

“Ja.”

“Vilken sorts skaldjur?”

Yongmin tittade på mig.

Jag ryckte på axlarna.

“Alltihop.”

Han upprepade det.

Hans mamma började genast räkna upp ingredienser.

Jag log.

Vår familj hade inte blivit perfekt.

Hans mamma hade inte magiskt glömt pengar.

Shinwoo hade inte blivit ett helgon.

Yongmin lärde sig fortfarande när vänlighet krävde gränser.

Jag lärde mig fortfarande att skydda mig själv inte alltid krävde att jag gömde mig.

Men vårt liv hade blivit vårt.

Inte Jangs.

Inte hans familjs.

Inte mina släktingar.

Inte ens min fars.

Pappa hade lämnat mig rikedom.

Han hade lämnat mig aktier.

Han hade lämnat mig ett namn som kunde öppna dörrar.

Men det mest värdefulla han lämnade efter sig var varningen som räddade mig från att förväxla uppmärksamhet med kärlek.

De som brydde sig först efter att ha upptäckt vad jag ägde hade svarat på frågan åt mig.

Mannen som älskade mig innan han visste något av det hade också svarat på det.

Den kvällen kom min svärmor med tillräckligt med skaldjur för att mätta halva grannskapet.

Hon kom in i vårt kök och klagade på att Yongmin hade köpt fel sorts rädisa.

Han protesterade.

“Du sa åt mig att köpa den här.”

“Jag sa åt dig att köpa den bra.”

“Hur skulle jag kunna veta?”

“Jae skulle veta.”

Jag tittade på honom.

Han såg förrådd ut.

“Ser du vad som hände? Hon tycker mer om dig nu.”

Hans mamma vinkade bort honom.

“Flytta på dig. Du blockerar spisen.”

Jag skrattade.

Han kom och ställde sig bredvid mig.

Hans hand vilade mjukt mot min rygg.

För ett ögonblick mindes jag restaurangen månader tidigare.

Jangs arm runt mina axlar.

Yongmin som dras från bord till bord.

Tystnaden efter örfilen.

Dörren öppnades.

Daniel som kommer in.

Allt kändes märkligt avlägset.

Inte glömd.

Precis klar.

Yongmin lutade sig nära.

“Är du okej?”

Jag nickade.

“Ja.”

Hans mor vände sig bort från spisen.

“Vad viskar ni två om?”

“Inget,” sa vi tillsammans.

Hon kisade.

Sedan gick jag tillbaka till soppan.

Yongmin tog min hand under disken.

Jag klämde den.

Min far hade en gång oroat sig för att när han var borta skulle jag vara ensam i en värld full av människor som ville ha något av mig.

Han hade haft rätt om världen.

Han hade haft fel om en sak.

Jag var inte ensam.

Och i slutändan spelade det mycket större roll än vem som ägde företaget.