Kanske till och med topprollen.
Men inte för att han var min man.
Om dagen kom skulle han behöva vara kvalificerad.
Yongmin gillade det svaret.
Det gjorde jag också.
Den största förändringen i våra liv kom tystare.
I åratal hade folk kommenterat vår brist på barn.
De flesta var vårdslösa snarare än grymma.
Jangs kommentar vid middagen hade varit annorlunda eftersom han medvetet förvandlade något privat till ett vapen.
Vad ingen vid det bordet visste var att mina tidigare hälsoproblem hade gjort ämnet komplicerat.
Yongmin pressade mig aldrig.
Inte en enda gång.
När behandling och återhämtning tog längre tid än jag hoppades sa han bara: “Vi har varandra.”
Till slut fick vi nyheter som vi inte längre förväntade oss under någon viss månad.
Jag var gravid.
Första gången jag visade Yongmin resultatet stirrade han på det.
Sedan på mig.
Sedan tillbaka till det.
“Är det här…”
“Ja.”
“Är du säker?”
“Jag kollade två gånger.”
Han satte sig ner.
Jag skrattade.
“Är du okej?”
“Nej.”
Hans ögon var redan våta.
“Jag menar, ja.”
Han reste sig igen.
Sedan satte jag sig.
Jag skrattade ännu mer.
Till slut kramade han mig så försiktigt att jag var tvungen att säga att jag inte var gjord av glas.
Från den dagen blev han absurt beskyddande.
Vid fem månader lämnade vi ett rutinbesök och jag nämnde att jag ville ha kryddig wokad bläckfisk.
Han såg skeptisk ut.
“Är du säker?”
“Jag har tänkt på det sedan frukosten.”
“Då får vi bläckfisk.”
Restaurangen låg nära en byggarbetsplats.
Arbetarna rörde sig bakom tillfälliga barriärer. Metall klirrade någonstans i fjärran.
Yongmin ställde sig genast mellan mig och byggområdet.
Jag tittade på honom.
“Vad gör du?”
“Skydda dig.”
“Från vad?”
Han kastade en blick mot platsen.
“Skräp.”
“Det är femtio meter bort.”
“Skräp sprider sig.”
Jag skrattade.
“Du har blivit löjlig.”
“Jag är bekväm med det.”
Vi var nästan vid restaurangens entré när någon klev ut från byggområdet.
Han bar arbetskläder märkta av damm.
En hjälm skuggade en del av hans ansikte.
Han rätade på ryggen och torkade pannan.
Sedan tittade han mot oss.
Jag slutade.
Yongmin stannade bredvid mig.
I flera sekunder rörde sig ingen av oss.
Dae-seok Jang såg äldre ut.
Den dyra kostymen var borta.
Det var även kontoret.
Det var också den röda slipsen han brukade räta till innan han förödmjukade anställda.
Han var helt enkelt en man i femtioårsåldern som utförde svårt dagligt arbete.
Det fanns inget skamligt med själva verket.
Arbete är arbete.
Det som slog mig var kontrasten mellan mannen som stod där och mannen som en gång behandlade jobbtitlar som bevis på mänskligt värde.
Han hade mätt alla efter rang.
Nu var hans egen rang borta.
Jang kände igen oss.
Hans ögon föll genast ner på min mage.
Sedan till Yongmin.
Sedan till mig.
Ett komplicerat uttryck korsade hans ansikte.
Synd.
Ilska.
Rädsla.
Kanske alla tre.
Jag log inte.
Jag vinkade inte.
Det behövde jag inte.
Han vände sig bort först.
Sedan försvann han tillbaka genom byggingången med en hastighet som nästan såg ut som en flykt.
Yongmin såg honom gå.
Ingen av oss talade på flera steg.
Till slut sa han, “Det var han.”
“Ja.”
“Känner du något?”
Jag funderade på det.
En gång i tiden hade jag kunnat föreställa mig att se Jang falla skulle kännas som en seger.
Det gjorde det inte.
Inte riktigt.
Jag kände lättnad.
Avstånd.
Den märkliga lugnet som kommer när någon som en gång tog enorm plats i ditt liv blir tillräckligt liten för att passera på en trottoar.
“Jag tror jag är hungrig,” sa jag.
Yongmin stirrade på mig.
“Det är ditt svar?”
“Ja.”
Han skrattade.
“Bläckfisk?”
“Mycket stark.”
“Doktorn sa inte för starkt.”
“Måttligt, väldigt starkt.”
“Det uttrycket är helt obegripligt.”
“Det är helt logiskt.”
Vi nådde restaurangdörren.
Jag tittade tillbaka en gång.
Byggarbetsplatsen fortsatte exakt som tidigare.
Folk arbetade.
Maskiner rörde sig.
Trafiken passerade.
Världen hade inte stannat för att Dae-seok Jang förlorade sin titel.
Det hade inte slutat när min far dog.
Det hade inte upphört när släktingar cirklade runt hans arv.
Det hade inte slutat när min svärmor bestämde att jag inte var tillräckligt bra för hennes son.
Det hade inte slutat när Shinwoo tog min väska.
Det hade inte slutat medan Yongmin tyst uthärdade en manager som trodde att vänlighet var svaghet.
Livet fortsatte framåt.
Det enda valet vi någonsin egentligen hade var hur vi flyttade med det.
Inne i restaurangen drog Yongmin ut min stol.
Jag satte mig.
Han studerade genast menyn med allvaret hos någon som förhandlar om ett internationellt fördrag.
“Vad gör du?”
“Kollar vad du kan äta.”
“Jag kan läsa.”
“Jag vet.”
“Ge mig menyn då.”
Han höll den borta från mig.
“Nej.”
Jag stirrade.
Han log.
Det var då jag insåg att något annat hade förändrats.
