“Jag hörde vad chef Jang sa till fru Cha.”
Någon annan tillade: “Jag såg honom lägga armen om henne efter att hon sagt åt honom att sluta.”
Jang vände sig mot dem.
“Håll dig utanför det här.”
Det var en reflex.
Det gamla kommandot.
Den gamla tonen.
Men den här gången lydde ingen.
Daniels ögon smalnade.
“Skräm inte vittnen.”
Jang vände sig om så snabbt att slipsen svängde mot skjortan.
“Jag skrämde ingen.”
“Du gjorde det precis framför mig.”
Jangs mun öppnades igen.
Inget användbart kom ut.
Daniel tittade mot en av de seniora medarbetarna.
“Se till att alla som bevittnade ikväll kontaktas separat av revision. Inga grupputtalanden. Ingen press. Ingen coachning.”
“Ja, sir.”
“Och personalavdelningen kommer att bevara alla tidigare klagomål som rör herr Jang.”
En man vid väggen rörde sig obekvämt.
Daniel märkte det.
“Det kommer även alla register som visar hur klagomålen hanterades.”
Det skapade en andra tystnad.
En annan.
Någonstans inom företaget visste jag att åtminstone en person skulle få en väldigt dålig vecka.
Jang vände sig slutligen mot Yongmin.
Hela hans hållning förändrades.
Hans axlar sjönk.
“Cha.”
Min man tittade på honom.
Jang försökte le.
Det var smärtsamt att se på.
“Yongmin.”
I månader hade han knappt använt min mans korrekta namn.
Nu uttalade han varje stavelse.
“Vi har arbetat tillsammans länge.”
Yongmin sa ingenting.
“Du vet att jag är lite rå i kanterna.”
Fortfarande inget.
“Jag pressar folk för att jag förväntar mig mycket.”
Yongmins käke spändes.
Jang tog ett litet steg mot honom.
Daniel sa genast, “Stanna där du är.”
Jang stannade.
“Jag säger bara att det kan ha varit missförstånd mellan oss.”
svarade Yongmin till slut.
“Var det ett missförstånd att få mig att tvätta din privata bil?”
Jang blinkade.
“Var det ett missförstånd att säga åt mig att tillbringa natten med att ta hand om din vuxna son på sjukhuset?”
Någon bakom oss mumlade i misstro.
Jang stirrade på honom.
Yongmins röst förblev tyst.
Det var min man.
Även arg behövde han inte skrika.
“Var det ett missförstånd att kräva två miljoner won på grund av en repa som redan satt på din bil?”
Jang tittade mot golvet.
“Jag släppte det numret.”
“För att jag hade fotografier.”
Ingen sa något.
fortsatte Yongmin.
“Du bad inte om ursäkt. Du hittade bara något annat att straffa mig för.”
Hans röst ändrades något på sista meningen.
Inte högre.
Stadigare.
Jag hade väntat länge på att höra den stadgan.
Jang såg på honom som om han inte kunde förstå var det kom ifrån.
Sedan tittade han på mig.
Självklart.
I hans sinne måste mod komma från makt.
Han kunde inte föreställa sig att min man helt enkelt hade nått sin gräns.
“Du satte dit mig,” sa Jang.
Jag skakade på huvudet.
“Nej.”
“Du visste vem du var. Du visste vem Kim var. Du kom hit och väntade på att jag skulle göra ett misstag.”
“Nej, herr Jang.”
Jag tog ett steg närmare.
“Du gjorde de här valen långt innan jag gick in på den här restaurangen.”
Han stirrade på mig.
“Du beordrade anställda att sköta personliga ärenden. Du förödmjukade min man. Du hämnades när någon försökte anmäla dig. Du använde din position för att du trodde att människorna under dig inte kunde stoppa dig.”
Min röst höll sig jämn.
“Ikväll gjorde du det helt enkelt inför fel vittnen.”
Hans ögon föll.
För första gången sedan jag träffade honom såg Dae-seok Jang liten ut.
Inte fysiskt.
På alla sätt som betydde något.
Sedan blev hans rädsla till desperation.
“Jae.”
Det knottrade sig i huden när jag hörde mitt förnamn från honom.
“Vi kan prata om det här privat.”
“Nej.”
“Jag sa saker jag inte borde ha sagt.”
“Ja.”
“Jag drack för mycket.”
“Du har nämnt det.”
“Jag visste inte.”
Där var det.
Jag stirrade på honom.
“Du visste inte vad?”
Han kämpade för att hitta svaret.
“Att du var…”
Han hejdade sig själv.
Jag väntade.
“Att du var ordförande Songs dotter.”
Ett bittert skratt undslapp någon bakom mig.
Jag log inte.
“Så om jag inte hade varit min fars dotter, skulle allt du gjorde ha varit acceptabelt?”
“Nej. Det var inte det jag menade.”
“Det är precis vad du menade.”
Han började skaka på huvudet.
“Jag skulle aldrig ha—”
“Jag vet.”
Jag avbröt kontakten med honom.
“Det är problemet.”
Han blev tyst.
“Om du hade vetat vem min far var, skulle du ha betett dig.”
Hans ögon föll.
“Men du trodde att jag var en vanlig anställds fru.”
Jag pekade mot Yongmin.
“Och du trodde att min man var en vanlig biträdande chef.”
Jag såg mig omkring i rummet.
“Så du visade oss exakt vem du är.”
Jangs läppar rörde sig.
Inget ljud kom.
Daniel talade bakom mig.
“Det räcker.”
Jang vände sig om.
“Sir, snälla.”
“Gå hem.”
“Låt mig förklara imorgon.”
