— Belinskij…? — flämtade Matvej, och i hans röst hördes inte bara nederlag utan hela hans världs sammanbrott.
— Mark Belinskij?
Chefsingenjören för det europeiska konsortiet…?
— Precis, doktor Voronov, — svarade Mark utan att ens räcka fram handen.
Han stod ett halvt huvud högre än Matvej och betraktade honom med ett lätt, nästan äcklat intresse.
— Vi skulle ha träffats på måndag på ministeriet för att underteckna generalplanen för museikvarteren.
Men ödet ville annorlunda.
Nu förstår jag vem Arina berättade om när vi godkände budgeten för ert forskningsblock.
Matvej vacklade.
Varje ord från Mark träffade honom med större precision än någon skalpell.
— Arina… hon… — Matvej flämtade efter luft och vände blicken mot mig.
— Du… du gifter dig med honom på grund av kontrakten?!
På grund av hans ställning?!
Jag kunde inte hålla mig längre och började skratta.
Bittert, öppet och befriat.
— Matvej, du är verkligen obotlig, — sa jag och såg honom rakt i ögonen.
— Du mäter hela världen enbart i fördelar, börskurser och forskningsanslag.
Du sålde min dröm för att vinna en tjänstemans gunst och tror att alla andra lever efter dina smutsiga regler?
Jag gifter mig med Mark för att han respekterar mig.
För att han aldrig någonsin har bett mig offra mig själv för hans ego.
För att han är en man och inte en feg miniräknare i en dyr kavaj.
I samma ögonblick slogs dörrarna till VIP-salen upp på vid gavel och Andrej Viktorovitj Sokolov visade sig — äldre, kraftigare och med ett glas whisky i handen.
— Matvej!
Vad är det för cirkus här ute?!
Ministern är redan uppkopplad och du…
Han tystnade tvärt när han fick syn på Mark Belinskij.
Glaset darrade i hans hand.
— Herr Belinskij…?
Är ni redan i Moskva?
Vi väntade er först i början av veckan…
Vilken ära…
Mark vände sig kallt mot tjänstemannen.
— God kväll, herr Sokolov.
Jag är rädd att den officiella delen av vårt samarbete på måndag kommer att börja med en omfattande översyn av protokollen.
Min fästmö, fru Belova, som är projektets chefsarkitekt, har uttryckt allvarliga tvivel om den etiska och ekonomiska korrektheten i fördelningen av er fonds kvoter.
Och jag delar till fullo hennes professionella bedömning.
Den äldre Sokolovs ansikte blev omedelbart grått.
Han kastade en rasande blick från Mark till Matvej och sedan till Alisa, som stod hopkrupen i hörnet.
— Matvej… vad är det som händer här?!
Vem är den här kvinnan?!
Men Matvej hörde honom inte längre.
Han såg bara på mig.
Längs hans kind rullade — för första gången under hans tjugofemåriga liv — långsamt en tung, äkta tår.
All hans matematik, alla hans mångmiljardberäkningar och hela hans perfekta framgångsimperium, byggt på andras uppoffringar, förvandlades till aska på en enda sekund.
Han förstod.
Med hela den skoningslösa klarheten i sitt geniala intellekt förstod han att han hade förlorat.
Han kunde köpa vilka laboratorier som helst i världen och få ministrar att buga för honom, men den enda människa vars andedräkt hade värmt honom i de genomfrusna klassrummen hade han själv bytt bort.
Med sina egna händer.
Mot en falsk kvot åt en obegåvad ministerdotter.
— Arina… — viskade han med torra, blodlösa läppar.
— Snälla… ett enda samtal.
Bara ett…
— Vi har ingenting att prata om, Matvej.
För sju år sedan sa du att jag inte hörde hemma i huvudstaden.
Du hade fel.
Det var bara vid din sida jag inte hörde hemma.
Jag tog Mark under armen.
— Kom, älskling.
Vi går härifrån.
Luften är alldeles för kvav här inne.
Mark lade sin varma, starka hand över min, kramade lätt mina fingrar och vände mig mot utgången.
Vi gick genom den långa spegelkorridoren, förbi Ksjusja som stod förstelnad i stum chock, förbi den högröde tjänstemannen och förbi den snyftande Alisa.
Jag vände mig inte om.
Men i de oändliga speglarnas reflektioner såg jag den ensamma gestalten av en man i en dyr grå kostym som hade sjunkit ner på knä mitt i restaurangens glänsande hall.
En man som hade fått högsta betyg på livets alla prov men fullständigt misslyckats med det allra viktigaste provet — det i mänsklighet.
Utanför panoramafönstren i expresshissen bredde Moskva ut sig i natten — ett hav av gyllene, pulserande ljus.
Min stad.
Min scen.
Mitt nya, fria liv, där det inte längre fanns plats för någon annans svek.
Jag lutade mig mot Marks axel och han höll mig tätt intill sig, skyddande mot det kalla glaset.
Alla skulder var betalda.
Det förflutna hade äntligen dött.
