Vi var sju år gamla när vi träffades.

Familjen Voronov flyttade in i grannlägenheten i vårt nio våningar höga betonghus.

Matvej var en mager, tystlåten pojke med en skarp blick som inte hörde ett barn till.

Hans far, en före detta fysiklärare som hade supit ner sig, brukade ofta slå sönder saker hemma, och Matvejs lilla, skrämda mamma med sina ständigt darrande händer skickade sonen till oss.

Min mamma gav honom varm soppa och jag delade med mig av mina färgpennor.

— Jag ska aldrig vara fattig, Arina, — sa den tioårige Matvej till mig och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade när ännu en tallrik krossades på andra sidan väggen.

— Jag ska ta mig härifrån.

Och jag ska ta dig med mig.

Du ska bo i ett palats, jag svär.

Han var inte bara intelligent, han var besatt.

Medan de andra pojkarna spelade fotboll på gården löste Matvej universitetsuppgifter i avancerad matematik.

Vid fjorton års ålder vann han den nationella matematikolympiaden.

Vid sexton publicerades hans vetenskapliga artiklar redan i akademiska facktidskrifter.

Lärarna avgudade honom och skolledningen fjäskade för honom.

Han växte upp till ett ouppnåeligt, kallt isberg för alla omkring sig — utom för mig.

Bara hos mig tillät han sig att vara svag.

Bara med huvudet i mitt knä kunde han somna efter sömnlösa nätter av förberedelser, med näsan begravd i min tröja.

— Du är mitt enda ankare, lilla Arina, — viskade han medan han lekte med mina fingrar.

— Alla de där formlerna… de är döda.

Men du lever.

Om du försvinner blir jag helt galen.

Jag trodde blint på honom.

Han var luften jag andades.

Min egen begåvning — min konstnärliga talang, min känsla för rum och mina segrar i arkitekturtävlingar för ungdomar — såg jag bara som ett tillägg till hans storslagna framtid.

Jag drömde om att rita byggnader som han skulle fylla med sina matematiska algoritmer och ekonomiska modeller.

Men sedan, under vårt sista gymnasieår, började Alisa Sokolova på vår skola.

Hon var dotter till stadens nye vice borgmästare.

En späd, smal blondin med stora porslinsliknande ögon och ett ständigt förvirrat ansiktsuttryck.

Hon hade bytt till vår skola mitt under läsåret på grund av hälsoproblem — det var åtminstone vad folk viskade i korridorerna.

Alisa utmärkte sig inte genom sin intelligens.

På matematiklektionerna satt hon hopkrupen och var nära att börja gråta vid tavlan.

Lärarna, som kände till hennes fars ställning, suckade och gav henne knappt godkända betyg.

— Voronov, — bad klassföreståndaren en dag efter lektionerna.

— Hjälp flickan att komma ikapp.

Hon ska söka till universitetet i huvudstaden, hennes pappa insisterar på ekonomi, men hon har stora luckor i matematiken.

Du är ju vårt geni, hjälp henne.

Matvej rynkade då på näsan.

Han avskydde att slösa tid på obegåvade människor.

— Jag har inga timmar över, Antonina Vasiljevna.

Jag förbereder mig inför finalomgången i den nationella olympiaden.

— Matvej, snälla, — lade jag mig mjukt i.

Vilken idiot jag var!

En helgonlik, naiv idiot!

— Det är ju bara en kort tid.

Hjälp henne med grunderna.

Hon är helt vilsen i sin nya klass.

Matvej såg länge på mig med sin genomträngande blick, suckade och nickade motvilligt.

— Bara för din skull, Arina.

Så kom Alisa in i vår värld.

Till en början handlade det bara om lektioner i skolbiblioteket.

Alisa såg upp på Matvej med vördnadsfull förskräckelse och fångade varje ord han sa.

Hon doftade dyr parfym med toner av vit syren, tog med sig hembakade kakor i askar dekorerade med sidenband och tackade honom ständigt.

— Matvej, du är så otrolig…

Jag känner mig så dum bredvid dig…

Utan dig skulle jag vara förlorad.

Manlig fåfänga är en fruktansvärd sak, särskilt när den växer fram hos en genialisk men osäker ung man från en fattig familj.

Jag hade aldrig fjäskat för honom.

Jag kände hans mörka sidor.

Jag hade sett hans tårar, kände hans rädslor och satte honom på plats när hans arrogans gick för långt.

Jag var hans jämlike.

Men Alisa gjorde honom till föremål för sin personliga dyrkan.

Sedan kom slutproven.

Matvejs resultat skakade hela utbildningssystemet: ett absolut rekord, hundra poäng i tre ämnen och segrar i de svåraste internationella tävlingarna.

Hela landet applåderade honom.

Rektorerna för landets två främsta universitet kom personligen till vår stad för förhandlingar.

De kämpade inte bara om en student, utan om en symbol för prestige.

Kontrakt, stipendier och ett eget laboratorium redan under andra studieåret.

Och som pricken över i:et kom ett exklusivt erbjudande från rektorn för Huvudstadens federala universitet — en statligt finansierad studieplats på valfri fakultet åt den person som Matvej utsåg till sitt officiella stöd.

Alla visste att den platsen var avsedd för mig.

Mina egna betyg räckte inte riktigt till för arkitektutbildningen i huvudstaden — konkurrensen var fruktansvärd, fyrtio sökande per plats, och som faderlös flicka med en mamma som arbetade som bibliotekarie hade jag inga särskilda förmåner.