Hon kastade sig över mig som en virvelvind som doftade tung orientalisk parfym, kramade mig hårt och tog sedan ett steg tillbaka för att granska mig med stora ögon.
— Herregud…
Belova, du ser ut som en miljon euro!
På riktigt!
Vilken hållning, vilken elegans!
Vart tog den där tysta flickan med sitt ständiga skissblock vägen?!
— Hon växte upp, Ksjusja, — log jag och kände hur kontorsspänningen släppte.
— Du ser också fantastisk ut.
En riktig societetslejoninna från huvudstaden.
— Äsch, lägg av med societetslejoninna…
Jag sliter som ett djur från morgon till kväll, — sa hon och viftade bort komplimangen medan hon drog mig genom en bred korridor mot VIP-rummen.
— Kom, jag har bokat ett fantastiskt bord längst in i hörnet, där har man hela staden framför sig…
Du, minns du vår klassföreståndare, Pjotr Semjonovitj?
Han använder fortfarande dig som förebild vid varje skolavslutning!
Han säger: ”Titta på Belova, hon lyckades på egen hand, utan några allmosor från huvudstaden, och skapade sig ett namn i Europa!”
Han var så orolig när du drog tillbaka dina ansökningshandlingar den gången…
Alla trodde ju att du och Voronov var oskiljaktiga…
Åh, Arina, var det verkligen värt att förstöra ditt öde så där på grund av en man…?
Hon hann inte avsluta meningen.
Hennes klack fastnade i en skarv mellan parkettbrädorna, rösten dog mitt i ett ord och hennes fingrar grep krampaktigt tag om min armbåge.
— Herregud, mamma mia… — viskade Ksjusja och stelnade till.
Jag lyfte blicken.
Vi stod i ett halvcirkelformat galleri som ledde till restaurangens privata rum.
Och rakt framför oss, bara fem steg bort, stod Matvej Voronov.
Tiden stannade inte bara — den brast som en alltför hårt spänd sträng.
Han stod halvt vänd mot oss och granskade något på skärmen till sin surfplatta.
En kritvit, perfekt skräddarsydd skjorta utan slips, med översta knappen uppknäppt, en strikt grafitgrå designerkostym och manschettknappar av platina.
Han hade blivit bredare över axlarna och den ungdomliga kantigheten var borta.
Ansiktsdragen hade blivit skarpare och fått en rovlysten, kall fulländning.
Det här var inte längre det lovande geniet från provinsen.
Det här var en man som ägde världen — självsäker, maktfullkomlig och medveten om värdet av varje gest.
Men blicken…
Hans ögon var desamma.
Stålgrå, genomträngande och utan värme.
Ögonen hos en människa som såg världen som en samling ekvationer där varje variabel hade sin bestämda funktion.
Som om han hade känt av någon annans närvaro lyfte han långsamt huvudet från skärmen.
Hans blick gled över Ksjusja, likgiltigt och flyktigt, och flyttades sedan till mig.
Och stannade.
Jag såg hur hans ansikte förändrades på en bråkdels sekund.
Pupillerna vidgades och dränkte den grå irisen i svart mörker.
Surfplattan darrade i hans hand.
Den perfekta masken av iskall kontroll, som han hade tränat upp under många år, fick en djup spricka.
— Arina…? — Hans röst lät dov och hes, som om han hade glömt hur man andades.
Jag stod rak med axlarna tillbakadragna och vek inte undan blicken.
Mitt hjärta hoppade över ett krampaktigt slag och började sedan plötsligt slå jämnt, kraftfullt och lugnt.
All panik och alla fantomsmärtor från de gångna åren försvann spårlöst.
Framför mig stod en främling.
En främmande och farlig människa, men en människa som inte längre hade någon makt över mig.
— Hej, Matvej, — sa jag lugnt.
Han tog ett steg mot mig — ofrivilligt och impulsivt, som någon som har sett ett spöke och försöker röra vid det för att försäkra sig om att det verkligen är där.
— Är det… verkligen du?
Har du kommit tillbaka?
När?
Varför berättade du inte för mig?!
I hans frågor hördes en häpnadsväckande blandning av äkta chock och… förebrående äganderättskänsla.
Som om de sju åren av gravlik tystnad aldrig hade funnits.
Som om han hade full rätt att kräva en förklaring av mig.
Just då hördes en kvinnoröst från dörren till det privata rummet bakom honom.
— Matvej, älskling, hur länge ska du hålla på?
Styrelseledamöterna höjer redan glasen, pappa väntar bara på dig…
Alisa kom svävande ut i korridoren.
Hon hade förändrats betydligt mer.
Dyr plastikkirurgi, rörelser finslipade av huvudstadens stylister, en tung sidenklänning i puderrosa och ett diamantbestrött halsband runt den smala halsen.
Men så fort hon flyttade blicken från Matvej till mig försvann all hennes mondäna elegans på ett ögonblick.
Hon tvärstannade.
Ansiktet täcktes av fula röda fläckar och munnen föll öppen.
— A-Arina…? — flämtade hon och tog ofrivilligt ett halvt steg bakåt mot den räddande dörren till bankettsalen.
I hennes röst hördes samma ynkliga, panikslagna rädsla som hos en tjuv som blivit tagen på bar gärning, en rädsla hon förgäves hade försökt dölja bakom fina manér under alla dessa år.
Jag såg på dem båda.
På det perfekta, glänsande paret från den ryska vetenskapliga och politiska eliten.
