För sju år sedan fick en genialisk gymnasieelev landets högsta examensresultat och rätten att ta med sin flickvän till ett elituniversitet utan inträdesprov….

Alisas far tog ett steg framåt och rynkade pannan.

— Flicka lilla, behärska dig.

Du har fått ett mer än rimligt erbjudande.

Ställ inte till med någon scen.

Matvej har gjort ett vuxet, strategiskt val.

Jag vände åter blicken mot Matvej.

— Är det verkligen det här du vill?

Är det ditt slutgiltiga beslut?

Matvej rynkade pannan.

En skugga av irritation fladdrade genom hans blick — han hade väntat sig tårar, hysteri och böner, men inte detta isande lugn som plötsligt hade sänkt sig över mig och frusit all smärta till is.

— Arina, sluta dramatisera.

Det handlar bara om fyra års separation.

Det är rationellt.

Jag gör det för vår gemensamma framtid.

Du måste förstå mig och stötta mig.

Jag såg på ansökan till lärarhögskolan som låg framför mig.

Långsamt sträckte jag ut handen, tog papperet… och rev det med njutning mitt itu.

Sedan en gång till.

Och en gång till.

Jag kastade pappersbitarna på bordet, precis framför hans välputsade skor.

— Min framtid kommer aldrig att vara gemensam med din, Matvej.

Jag reste mig och gick mot dörren.

— Arina! — ropade han efter mig och förlorade för första gången sitt så omtalade självbehärskande lugn.

Panik hördes i hans röst.

— Sluta med den här cirkusen!

Du kommer inte in på något universitet i år!

Du kommer att stå där med ingenting!

Hör du?!

Du kommer krypande tillbaka till mig om en månad!

Jag vände mig inte om.

Jag stängde den tunga ekdörren bakom mig och lämnade därmed min barndom, min första kärlek och min naiva tro på mänsklig trohet bakom mig.

## Kapitel 4. Främmande land och en andra födelse

Samma natt packade jag en enda resväska.

Jag hade inte tid att gråta.

Tårar är en otillåten lyx för den som inte har rika beskyddare i ryggen.

Jag hade ett pass som jag hade skaffat redan under vintern för att delta i en internationell arkitekturbiennal för ungdomar i Milano, dit jag hade blivit inbjuden som pristagare med möjlighet att söka ett stipendium från en europeisk konstfond.

Då hade jag tackat nej eftersom jag inte kunde föreställa mig ett liv utan Matvej och hans planer på Moskva.

Jag tog fram fondens broschyr ur mitt smyckeskrin och slog med darrande fingrar numret till samordnaren, som talade bruten ryska.

— Hej.

Gäller programmet för sen antagning av ungdomar fortfarande…?

Ja, Arina Belova.

Ja, jag är beredd att resa dit på egen bekostnad.

Mamma satt i köket med en kopp kallnat te mellan händerna.

Hon förstod allt utan ett enda ord.

Hon försökte inte övertala mig att stanna och beklagade sig inte.

Hon tog bara fram ett kuvert ur gardinens fåll med pengar som hon hade sparat i flera år till mitt bröllop.

— Åk, min älskade dotter.

Åk så långt bort att hans skugga aldrig kan nå dig igen.

Du är stark.

Du är hundra gånger mer begåvad än han, för du har ett hjärta.

Men han… han är bara en miniräknare.

De sju åren utomlands blev mitt skärseldsprov.

Jag studerade på italienska och engelska, extraknäckte med att skura golv på en arkitektbyrå om nätterna, gjorde ritningar åt äldre studenter för småpengar och sov fyra timmar per natt på en smal soffa i ett vindsrum i utkanten av Turin.

Gjorde det ont?

Under de första två åren vaknade jag mitt i natten med känslan av att någon hade slitit ut mina revben.

Jag drömde om Matvej — hans händer, hans röst och hans löften på strandpromenaden.

Men varje gång svagheten steg upp i halsen mindes jag ljudet av papperet som revs sönder på rektorns kontor och Alisas mätta, självbelåtna ansikte.

Smärtan blev mitt bästa bränsle.

Under mitt tredje studieår vann mina projekt en tävling om renoveringen av Veronas historiska centrum.

Under det fjärde året blev jag erbjuden en tjänst som juniorpartner på en stor internationell arkitektbyrå med kontor över hela världen.

Jag lärde mig att tåla motgångar, att förhandla hårt med tjänstemän och fastighetsutvecklare, att bära strikta dräkter som rustningar och att se rakt igenom människor som försökte manipulera mig.

Och sedan kom Mark in i mitt liv.

Mark Belinskij var sex år äldre än jag — en ledande konstruktionsingenjör i en österrikisk koncern, son till emigranter från den första vågen, en lysande specialist med en fantastisk känsla för takt och en stillsam, orubblig inre styrka.

Han försökte inte förändra mig.

Han krävde inte att jag skulle förlora mig själv i hans intressen.

Han ställde sig helt enkelt vid min sida och erbjöd sitt stöd under den svåraste perioden av slutredovisningen av ett omfattande broprojekt över Donau, när mina nerver var på bristningsgränsen och vi riskerade att missa tidsfristen.

— Du behöver inte bära hela världen på dina axlar, Arina, — sa han då och räckte mig ett glas varm glögg på en blåsig utsiktsplattform.

— Du kan bara luta dig mot mig.