Matvejs kvot öppnade en direkt väg till min drömutbildning utan studieavgifter.
— Vi åker till Moskva, Arina, — sa han till mig dagen innan vi skulle lämna in våra slutgiltiga ansökningar, medan han snurrade runt mig på den solbelysta strandpromenaden.
— Vi klarade det.
Aldrig mer fattigdom.
Och nästa dag inträffade mardrömmen.
## Kapitel 3. Drömmens pris
Jag minns varenda liten spricka i det polerade bordet på rektorns kontor, dit vi hade kallats för att färdigställa de sista dokumenten.
Det luktade starkt te och valeriana i rummet.
Vid skrivbordet satt en representant från universitetets antagningskommitté i huvudstaden.
Bredvid honom satt Matvej på en stol, onaturligt rak i ryggen.
Lite längre bort satt Alisa och snyftade tyst medan hon tryckte en liten näsduk med spetskant mot bröstet.
I hörnet stod hennes far med armarna i kors — en respektingivande man i en dyr grå kostym och med en tung guldring på ringfingret.
— Arina, slå dig ner, — sa rektorn med en onaturligt spänd röst.
Jag satte mig bredvid Matvej och sträckte mig efter hans hand, men han… han drog nästan omärkligt undan handen under bordet.
Mina fingrar blev hängande i luften.
— Det har uppstått… en känslig situation, — började universitetets representant medan han tittade ner i pappren och noggrant undvek min blick.
— Matvej Aleksejevitj har bekräftat att han accepterar sin studieplats.
Men när det gäller den personliga kvoten för en medföljande person… har vissa ändringar gjorts.
Jag vände mig mot Matvej.
Hans profil såg ut att vara huggen ur grå granit.
Käkarna var sammanbitna och läpparna hade förvandlats till ett tunt, vitt streck.
— Matvej?
Vad pratar de om?
Han vände inte på huvudet.
Han stirrade ut genom fönstret mot de dammiga popplarna på skolgården.
— Arina, — sa han med en skrämmande lugn röst.
Det var samma ton som en läkare använder när han meddelar en obotlig diagnos till en främling.
— Den statligt finansierade platsen på ekonomiska fakulteten går till Alisa Sokolova.
Orden föll mellan oss som tunga kanonkulor av gjutjärn.
En öronbedövande tystnad lade sig över rummet.
Det enda som hördes var gräshoppornas surrande utanför fönstret och det ansträngda droppandet från en kran bakom skiljeväggen.
— Vad…? — Min viskning lät ynklig.
— Matvej, skämtar du?
Min arkitektutbildning…
Vi fyllde ju i ansökan tillsammans igår…
— Alisa behöver den mer, — avbröt han mig och vände till slut ansiktet mot mig.
Det fanns ingen skam i hans ögon.
Där brann en kall, fanatisk beräkning.
Samma slags beräkning som han använde när han löste komplicerade matrisekvationer i flera nivåer.
— Du förstår inte situationens omfattning, Arina.
Alisa fick inte tillräckligt med poäng ens för en avgiftsbelagd plats.
Hennes far… Andrej Viktorovitj… — han nickade knappt märkbart mot den tyste tjänstemannen i hörnet — ansvarar för investeringsfonden för huvudstadens forskningskluster.
Mitt framtida laboratorium, tillgången till de slutna superdatorerna, finansieringen av mina forskningsanslag redan från första året… allt detta beror på fondens stöd.
— Ditt laboratorium? — upprepade jag och kände hur marken försvann under fötterna.
— Men jag då?
Min fakultet?
Min utbildning?
— Du överdriver problemet, — sa han med en irriterad grimas.
En svag irritation hördes i hans röst.
— Din arkitektutbildning i huvudstaden är bara en meningslös fåfäng jakt.
Med dina nerver skulle du bryta ihop där.
Du skulle inte klara en sådan belastning, Arina.
Jag har redan ordnat allt.
Han sköt ett papper mot mig.
— Jag har skickat kopior av dina dokument till lärarhögskolan i vårt län.
Till bild- och formutbildningen.
På distans.
Du kan bo kvar hemma i lugn och ro och hjälpa din mamma.
Och om fyra år, när jag har etablerat mig, fått en tjänst och disputerat, gifter vi oss.
Jag tar dig till Moskva.
Du blir min fru och behöver inte ens arbeta.
Var det inte det du drömde om?
Jag stirrade på mannen som jag hade älskat mer än livet självt.
På pojken för vars skull jag hade sålt min mormors guldörhängen för att kunna köpa engelskspråkiga läroböcker åt honom.
På pojken vars iskalla händer jag hade värmt med min andedräkt i de genomfrusna klassrummen på olympiadcentren.
Han svek mig inte bara.
Han trodde uppriktigt att han gjorde mig en tjänst.
Med ett enda pennstreck hade han utplånat min personlighet, mina ambitioner och min talang, och prydligt bytt bort min framtid mot finansieringen av sitt laboratorium.
— Och du… — Jag vände mig långsamt mot Alisa.
Hon drog upp axlarna och gömde blicken, men i mungiporna såg jag en knappt märkbar, triumferande ryckning.
— Kära lilla Arina, förlåt mig… — viskade hon med en falsk, honungssöt röst.
— Pappa sa att det här var min enda chans att inte dra skam över familjen…
Matvej är så generös…
Han föreslog det själv!
Jag lovar att jag inte bad honom!
— Håll tyst, — sa jag lågt.
