För sju år sedan fick en genialisk gymnasieelev landets högsta examensresultat och rätten att ta med sin flickvän till ett elituniversitet utan inträdesprov….
## Kapitel 1. Ett samtal från det förflutna
I vänthallen för internationella avgångar luktar det alltid likadant: bittert, överrostat kaffe, dyr parfym från taxfreebutikerna och en knappt märkbar oro hos människor som lämnar det välbekanta bakom sig.
Stödvälgörenhet
Jag satt vid ett panoramafönster med datorn i knät och gick mekaniskt igenom kostnadskalkylen för ett arkitekturprojekt åt Moskvakontoret.
Fingrarna på min vänstra hand trummade mot datorns plasthölje när jag uppfattade en rörelse i ögonvrån.
Utforskaanatomi
En ung kvinna i beige trenchcoat hade betraktat mig i ungefär femton minuter.
Först i smyg, över kanten på sin telefon, sedan öppet och ihärdigt.
Till slut stod hon inte ut längre, reste sig bestämt från metallstolen och kom rakt fram till mig.
— Arina?
Arina Belova?
Jag lyfte långsamt huvudet.
Framför mig stod ett runt ansikte med små fräknar över näsryggen och en lätt uppnäsa.
Jag gick igenom hundratals kunder, kollegor från den europeiska arkitektbyrån och entreprenörer i minnet.
Ingenting.
— Ursäkta, känner vi varandra? — frågade jag artigt på flytande ryska, trots att jag under de senaste åren hade vant mig vid att svara på engelska.
— Du kommer inte ihåg mig!
Flickan slog ut med händerna och hennes ansikte sprack upp i ett uppriktigt, nästan barnsligt leende.
— Det är jag, Lena!
Lena Poljakova från parallellklass B!
Femte gymnasiet!
Minns du när vi satte upp ett dansnummer med band till skolans jubileum?
Du stukade foten under genrepet och Matvej Voronov rusade in mitt under repetitionen och höll nästan på att riva hela scenen när han krävde att någon skulle ringa efter ambulans!
Matvej Voronov.
Namnet träffade mig i magen med sådan kraft att det kändes som om någon hade knuffat ut mig på rälsen framför ett framrusande tåg.
Luften i mina lungor frös omedelbart till is.
Sju år.
I exakt sju år hade ingen i min omgivning uttalat det namnet högt.
Jag hade byggt en mur av armerad betong omkring mig, av främmande språk, ändlösa arbetsdagar på fjorton timmar, ritningar och komplicerade beräkningar, bara för att utplåna varje bokstav i det namnet ur mitt minne.
Men det visade sig att en enda slumpmässig medresenär i terminal F räckte för att få muren att falla sönder till grus.
— Kan du fatta hur många år det har gått? — fortsatte Lena att pladdra, helt oberörd av min gravlika tystnad.
— Fast det är svårt att inte känna igen dig.
Du har knappt förändrats alls, bara gått ner lite i vikt kanske, och blicken är annorlunda… så sträng.
Men du, hur är det med dig och Matvej?
Ni vände ju upp och ner på hela stan på den tiden!
Hon sänkte rösten till en vördnadsfull viskning och lutade sig närmare mig.
— När Matvej fick absolut högsta poäng på olympiaderna och proven pratade alla rikstäckande tv-kanaler om honom!
Universiteten slogs nästan om honom utanför skolans entré.
Och det där villkoret… Herregud, hela avgångsklassen viskade bara om det!
En särskild kvot för hans flickvän!
För att geniet inte skulle behöva längta efter henne ordnade ledningen för det stora huvudstadsuniversitetet en extra avgiftsfri studieplats utan inträdesprov!
Ni åkte väl dit tillsammans?
Har ni gift er redan?
Hur gamla är ni nu, tjugofem?
Har ni barn?
Jag såg på henne och kände hur en frätande, svart ironi spred sig inom mig.
Världen levde fortfarande kvar i den där vackra sagan.
För lärarna, parallellklasserna och hela vår lilla provinsstad var vi fortfarande den perfekta bilden: det unga matematiska geniet och hans trogna musa med staffliet, hand i hand på väg genom de strålande portarna till en ljus framtid.
Ingen av dem visste vad som hade hänt bakom de stängda dörrarna till antagningskommittén den där kvava julieftermiddagen.
— Lena, — sa jag med jämn, torr röst utan minsta darrning.
— Jag måste gå.
De har börjat ombordstigningen.
— Va?
Jaså?
Hon kastade en förvirrad blick mot informationstavlan där mitt flygnummer blinkade.
— Åh, så synd… Men ditt nummer då?
Ge mig åtminstone någon kontakt på sociala medier!
— Jag använder inte ryska sociala medier, — ljög jag milt medan jag drog igen dragkedjan på min reseväska.
— Trevlig resa.
Jag vände mig om och gick mot gaten, medveten om hennes förvånade blick mellan skulderbladen.
Benen kändes som bomull.
Klackarna slog dovt mot heltäckningsmattan.
Varje steg ekade som en puls i tinningarna.
Matvej.
Matvej.
Matvej.
## Kapitel 2. Spöket bakom min högra axel
Flygplanet steg, bröt igenom det täta molntäcket och planade ut.
Utanför fönstret bredde ett oändligt snövitt landskap av solbelysta moln ut sig, men inom mig rådde djupaste midnatt.
De sju timmarna i luften förvandlades till tortyr.
Jag försökte läsa en analytisk rapport om fastighetsutveckling, försökte blunda och somna, men mitt förrädiska minne vecklade med metodisk grymhet ut de bilder jag så omsorgsfullt hade begravt.
