Jag orkar bära dig.
Vi hade varit tillsammans i tre år.
Utan hysteriska utbrott, utan dramatiska eder och utan ungdomlig förtvivlan.
Det var en vuxen, djup och medveten kärlek, byggd på ömsesidig respekt och fullständig tillit.
För sex månader sedan, på toppen av ett alpint bergspass, satte han en ring av vitguld med en felfri familjediamant på mitt finger.
— Bli min fru, Arina.
För alltid.
Och jag svarade ja.
Utan minsta tvekan.
Jag flög till Moskva på inbjudan av landets största stadsbyggnadskonsortium som chefsarkitekt för ett internationellt renoveringsprojekt i museikvarteren.
Det var ett kontrakt värt många miljoner och den högsta bekräftelsen på min yrkesskicklighet i mitt hemland.
Mark skulle komma tre dagar senare efter att ha avslutat sina ärenden på kontoret i Wien.
Jag återvände som en segrare.
Men jag visste inte att det förflutna redan hade förberett sin sista och giftigaste fälla åt mig.
## Kapitel 5. Skuggor i speglarna
Telefonens ringsignal ryckte mig ur mina minnen.
Flygplanets landningsställ tog med en lätt stöt mark på Sjeremetjevos landningsbana.
Utanför fönstret blinkade ljusen från kvällens Moskva — enormt, strålande och främmande.
Jag slog på telefonen och skärmen fylldes genast av meddelanden.
Inkommande samtal: Mark.
— Hallå? — Jag tryckte telefonen mot örat och kände hur värmen i hans röst sköljde bort de sista resterna av resans oro.
— Har du landat, älskling?
— Vi tog precis mark.
— Hur mår du?
Du låter spänd.
Har du jobbat under flygningen igen?
Jag log ofrivilligt.
Det gick inte att dölja något för hans skarpsinne, inte ens på tusentals kilometers avstånd.
— Jag är lite trött, Mark.
Det var en väldigt lång flygning.
— Åk direkt till hotellet.
Ta ett bad, beställ middag till rummet och sov ordentligt.
Du har en tung dag imorgon, med presentationen av konceptet på ministeriet.
Och kom ihåg: du är den bästa arkitekten i det här projektet.
Låt inte de lokala byråkraterna köra över dig med sin auktoritet.
— Tack, älskling.
Jag längtar efter dig.
— Om sjuttiotvå timmar är jag hos dig.
Jag älskar dig.
— Jag älskar dig också.
Jag avslutade samtalet, beställde en transfer och åkte till hotellet på Tverskajagatan.
Men någon ordentlig vila skulle det inte bli.
Vid lunchtid nästa dag, när jag lämnade konferensrummet efter ett preliminärt godkännande av arbetsritningarna, ringde telefonen igen.
Det var ett okänt Moskvabaserat nummer.
— Arina?!
Arina Belova, har du blivit galen?!
Du är i Moskva utan att säga ett ord?!
Rösten i telefonen var så hög, känslosam och påstridig att jag var tvungen att hålla telefonen en bit från örat.
— Ursäkta, vem är det?
— Driver du med mig?!
Det är ju Ksjusja Gratjeva!
Din hopplösa gamla klassrepresentant!
Minnet kastade genast fram en bild: den livliga, allvetande Ksjusja, upphovet till allt skvaller i skolan och organisatören av alla avslutningsfester.
— Ksjusja?
Hej…
Hur vet du att jag är här?
— Hela vår gamla klasschatt har varit i fullständigt uppror sedan igår kväll!
Lena Poljakova lade upp ett foto av dig från flygplatsen!
Hon sa att du skulle flyga till Moskva!
Kollar du ens ditt gamla konto?!
Det är full storm där inne!
Jag rynkade på näsan.
Det sista jag ville var att bli huvudpersonen i nostalgiskt skvaller bland gamla klasskamrater från provinsen.
— Ksjusja, jag är här i jobbet.
Jag har ett väldigt pressat schema med möten och godkännanden…
— Inga ursäkter!
Jag har själv bott i Moskva i fem år och driver en PR-byrå.
Vi har inte setts på sju år, Arina!
Det är fredag kväll.
En timme för en kopp kaffe måste du kunna avvara, annars mobiliserar jag hela gymnasiet och stormar ditt hotell!
Jag vet att du bor i centrum!
Det fanns så mycket uppriktig värme och samma gamla sorglösa skolenergi i hennes röst att jag oväntat gav med mig.
När allt kom omkring hade Ksjusja aldrig varit en elak människa.
Hon var bara högljudd.
— Okej.
Men inte för länge.
Säg var vi ska ses.
— Restaurang Panorama på Kutuzovskij prospekt.
Där är utsikten fantastisk, det är lugnt och ingen stör.
Jag väntar på dig klockan åtta!
Kom inte för sent, du europeiska arkitekturstjärna!
## Kapitel 6. En frontalkrock
Restaurang Panorama gjorde verkligen skäl för sitt namn: panoramafönster på sextionde våningen i ett torn i Moskva City, dämpad jazz, bord av mörkpolerad ek, avskilda från varandra av levande väggar av ormbunkar och glas.
Gästerna passade in i miljön — förmögna, välvårdade och lågmälda.
Jag hade tagit på mig en strikt smaragdgrön midiklänning med långa ärmar och hög hals, enkla pumps och satt upp håret i en slät knut.
På mitt finger satt Marks förlovningsring, välbekant och med en behaglig tyngd — min personliga talisman för lugn.
Ksjusja mötte mig i foajén så fort jag kom ut ur expresshissen.
