“Vi har haft en läcka,” sa Victor bistert. “Mannen vi hade vid skolan måste ha blivit distraherad eller… värre.” Victor tog fram sin kommunikationsradio. “Alpha Ett, status på infiltratören vid skolan?”

Efter några sekunders sprakande kom svaret. “Alpha Ett här. Vi hittade honom nyss i en gränd bakom skolan. Han är medvetslös, svår hjärnskakning. Han blev överfallen av minst tre män.”

Étienne slöt ögonen. Det var inte längre ett spel om containrar och logistik. Volkov hade eskalerat.

“Packa era väskor,” sa Étienne till Nadia med en röst som inte tillät några invändningar. “Bara det nödvändigaste. Ni stannar inte här inatt.”

“Vart ska vi åka?” frågade hon, fortfarande i chock.

“Till min privata tillflyktsort i alperna. Chamonix. Det är en fästning, och få vet om att jag äger den. Victor skickar med ett helt team. Ni flyger med min helikopter inom en timme.”

“Och du?” frågade Nadia och tittade oroligt på honom. “Du följer väl med?”

“Nej,” sa Étienne, och hans ögon mörknade av ett farligt, iskallt ljus. “Jag stannar här i Paris. Jag måste avsluta detta. Om jag flyr kommer de att fortsätta jaga oss resten av livet. Jag måste krossa ormen.”

Nadia ville protestera, men hon såg beslutsamheten i hans ansikte. Hon nickade och skyndade uppför trapporna för att packa.

Étienne vände sig mot sin säkerhetschef. “Victor. Jag är trött på att leka kurragömma. Hitta Volkov. Jag bryr mig inte om vad det kostar, vilka gränser du måste korsa eller vilka lagar du måste bryta. Hitta honom, och arrangera ett möte.”

Victor höjde på ögonbrynen. “Ett möte? Étienne, mannen är en lönnmördare och en mafiaboss. Om du träffar honom kommer han att försöka döda dig.”

“Jag tänker inte träffa honom på hans villkor,” sa Étienne. “Vi ska gillra en fälla. Han tror att han är jägaren. Ikväll ska vi visa honom vem som verkligen kontrollerar den här staden.”

Två dagar senare var stämningen på bristningsgränsen. Nadia och Lina befann sig i säkerhet i det snötäckta Chamonix, omgivna av ett dussin av Victors mest erfarna operatörer. Étienne talade med dem via krypterad videolänk varje morgon och kväll. Att se Linas leende gav honom den styrka han behövde för att genomföra sin plan.

Victor hade använt alla sina kontakter i underjorden. Han hade spridit ut ett rykte: Étienne Delcourt var desperat. Bilden i Linas ryggsäck hade fungerat. Miljardären var redo att betala Marcs skuld, plus en bonus för “besväret”, för att garantera sin familjs säkerhet.

Baiten hade svalts.

Mötet var bestämt till midnatt, på en övergiven lagerlokal i Gennevilliers, norr om Paris. Det var ett klassiskt tillhåll för kriminella uppgörelser, en plats där mörkret erbjöd lika mycket skydd som fara. Étienne hade insisterat på att åka dit personligen.

“Det är självmord,” hade Victor sagt när de planerade.

“Det är nödvändigt,” hade Étienne svarat. “Volkov måste tro att han har mig exakt där han vill ha mig.”

Nu satt Étienne i baksätet på en oansenlig svart SUV. Victor körde. Bilen saknade märkning och de körde utan eskort – åtminstone synlig sådan.

Regnet öste ner och förvandlade industriområdets gator till glittrande, svarta floder. De svängde in på den övergivna tomten. Lagerlokalens massiva rostiga dörrar stod halvöppna som ett gapande svalg.

Étienne klev ur bilen. Han bar en lång, mörk ullrock. Hans hjärta slog hårt, men hans sinne var kristallklart. Han bar inget vapen, bara en liten kommunikationsenhet dold i örat och en sändare insydd i rockfickan.

Han gick in i lagerlokalen. Victor följde tätt bakom honom.

Inne i den enorma, fuktiga hallen lystes mörkret upp av strålkastarna från två svarta Range Rovers. Framför bilarna stod Igor Volkov. Han var en enorm man, klädd i en dyr skinnjacka, och han rökte en cigarr. Runt honom stod ett halvdussin beväpnade män. De hade automatvapen hängande över bröstet och såg extremt professionella ut.

“Monsieur Delcourt,” dånade Volkovs röst över smattret från regnet på plåttaket. Han log, men det fanns ingen värme i leendet. “Jag visste att du var en förnuftig man. Till slut.”

Étienne stannade fem meter ifrån honom, med Victor vid sin sida. “Jag är inte här för att vara förnuftig, Volkov. Jag är här för att avsluta affärerna.”

Volkov skrattade ett skrovligt skratt. “Ah, kapitalisten talar. Tio miljoner för din brors synder. Plus fem miljoner för att ersätta de ‘problem’ din säkerhetschef orsakade mig i hamnarna. Femton miljoner totalt, och din städerska och hennes lilla flickebarn får leva ett långt och lyckligt liv.”

Étienne tittade kallt på den ryske bossen. “Min bror valde att spela med dina pengar. Han valde att försöka mörda mig för att komma undan. Han är i fängelse nu. Hans skuld är hans, inte min.”

Volkovs leende försvann. Han knäppte med fingrarna, och hans män höjde omedelbart sina vapen. Röda laserprickar dansade över Étiennes och Victors bröstkorgar.