“Du är modig, Delcourt, eller bara dum. Du kommer hit tomhänt och förolämpar mig? Du tror att du kan lämna den här platsen levande om jag inte får mina pengar?”

“Du förstår inte riktigt situationen, Igor,” sa Étienne lugnt, och han lät rocken falla öppen något. “Du ser, du har levt som en parasit i mörkret så länge att du tror att mörkret tillhör dig. Men det finns makter som är mycket starkare än dina gatuligister.”

“Du pratar strunt,” spottade Volkov och drog sitt eget vapen, siktade det rakt mot Étiennes huvud. “Döda livvakten. Skjut miljardären i knäskålarna. Vi får honom att skriva över pengarna innan han blöder ihjäl.”

“Nu,” viskade Étienne in i mikrofonen på sin krage.

Plötsligt sprängdes lagerlokalens takfönster i tusen bitar. Chockgranater regnade ner, följt av bländande ljusblixtar och öronbedövande smällar som fyllde hallen. Volkov och hans män skrek och tappade sina vapen i panik, helt förblindade av de taktiska explosionerna.

Från skuggorna, från dörrarna, från taket – överallt stormade Victors elitsoldater in. Men de var inte ensamma. Tillsammans med dem kom män i full kravallutrustning med polisens emblem på bröstet. GIGN, den franska nationella polisens specialstyrka.

Inom loppet av tjugo sekunder var hela Volkovs syndikat nedlagt på golvet, fjättrade och omringade. Volkov själv låg på mage, med Victors tunga känga pressad mot hans nacke.

Étienne stod oberörd kvar på samma plats. Dammet och röken lade sig långsamt. Kommissarie Lefèvre, samma man som hade arresterat Marc månader tidigare, klev fram ur röken.

“Utmärkt tajming, kommissarie,” sa Étienne och borstade bort lite damm från sin rockärm.

“Vi hade inte mycket val, herr Delcourt, med tanke på den information ni försåg oss med,” svarade Lefèvre. “Bevisen för Volkovs inblandning i vapensmuggling, utpressning och kidnappningshot är överväldigande. Han och hans män kommer inte att se dagsljus på flera decennier.”

Étienne gick fram till Volkov, som blängde hatiskt på honom från golvet.

“Du förstår, Igor,” sa Étienne lågt. “När du hotade mitt barn, skrev du under din egen dödsdom. Jag betalar inga lösensummor. Jag köper domstolar och finansierar specialpolisen istället. Det är mycket mer effektivt.”

Volkov spottade blod på golvet men sa ingenting. Han visste att han var besegrad.

När Étienne och Victor satt i bilen på väg tillbaka till Neuilly, sjönk Étienne tillbaka mot sätet och slöt ögonen. Den enorma anspänningen släppte äntligen.

“Bra jobbat, Étienne,” sa Victor tyst. “Men nu har du nog hela den ryska maffian emot dig.”

“Kanske,” svarade Étienne. “Men de vet nu att Étienne Delcourt inte är ett lätt offer. De kommer att tänka sig för tusen gånger innan de närmar sig min familj igen. Dessutom kommer jag att öka vår säkerhetsbudget med hundra procent.”

Rättegången mot Marc Delcourt blev en av de mest uppmärksammade i Frankrikes moderna historia. Medierna frossade i historien om den avundsjuke brodern, det dödliga giftet och den lilla flickan med EpiPennen.

Marc såg utmärglad och åldrad ut i rättssalen. Hans advokats försök att skylla på rysk utpressning föll platt, särskilt efter att Volkov hade arresterats och åklagaren kunde visa att mordförsöket hade varit Marcs egen idé för att tillskansa sig arvet. Gérards vittnesmål var hjärtskärande; den gamle majordomen grät i vittnesbåset och bad Étienne om förlåtelse för att han hade låtit sig pressas.

Étienne var kall som is under sitt eget vittnesmål. Han såg inte på Marc en enda gång, utom när domen förkunnades. Trettio års fängelse för överlagt mordförsök. Gérard dömdes till tio år, men fick sitt straff reducerat på grund av sitt samarbete med polisen.

När klubban föll, kände Étienne ingenting för mannen i dockan. Marc var ett spöke för honom nu. Det förflutna var äntligen begravt.

Ett år hade gått sedan domen.

Det var sommar, och luften i trädgården var varm och fylld av doften från rosor. Étienne satt på terrassen, iförd en avslappnad linneskjorta och solglasögon. Framför honom på bordet låg dokument, men den här gången var de inte av affärsmässig eller juridisk karaktär.

Det var adoptionshandlingar.

Nadia kom ut från huset, bärande på en bricka med hemgjord lemonad. Hon ställde ner den och satte sig mittemot Étienne. Deras relation hade fördjupats under det gångna året. Det fanns ingen romantik i traditionell mening – deras band var smidd ur trauma, överlevnad och en gränslös, delad kärlek för ett litet barn. De var partners, själsfränder på ett sätt som övergick det fysiska. De var en familj.

“Har du läst igenom dem?” frågade Étienne och sköt över dokumenten till henne.

Nadia plockade upp papperena. Hennes händer darrade lätt. “Är du säker på detta, Étienne? Det är ett enormt åtagande. Du behöver inte göra detta för att försörja oss. Du har redan gett oss allt.”