Ett tungt, kvävande tystnad lade sig över den vidsträckta korridoren. Tiden tycktes stanna, likt ett urverk vars fjäder plötsligt brustit. Étienne Delcourt, vars kropp fortfarande var försvagad av det gift som närapå kostat honom livet, lutade sig tungt mot den kalla stenväggen. Hans hjärta slog hårda, oregelb

Sex månader hade passerat sedan den ödesdigra kvällen då Étienne Delcourt närapå hade förlorat sitt liv, och då sanningen om hans brors förräderi hade uppdagats. Våren hade anlänt till Paris med en explosion av färger, och trädgården som omgav herrgården i Neuilly-sur-Seine stod i full blom. För första gången på över tre år kändes egendomen inte längre som ett mausoleum av marmor och tystnad, utan som ett levande, pulserande hem.

Étienne stod vid fönstret i sitt arbetsrum, samma fönster där han en gång hade sett polisen föra bort Marc och Gérard. Nu blickade han ut över gräsmattan där Lina, nu fyra och ett halvt år gammal, sprang skrattande efter en guldfärgad golden retriever-valp. Hunden, som fått namnet “Blixten”, var en gåva från Étienne på hennes namnsdag.

På terrassen nedanför satt Nadia. Hon var inte längre klädd i den gråa, opersonliga städerskeuniformen. Istället bar hon en elegant, skräddarsydd marinblå dräkt. Framför henne låg en trave dokument, och hon talade bestämt men artigt i en trådlös telefon. Nadia hade vuxit in i rollen som Étiennes personliga assistent med en häpnadsväckande snabbhet. Hennes bakgrund i administration, som hon hade tvingats ge upp när hon blev ensamstående mamma, hade snabbt väckts till liv. Hon var lojal, knivskarp och hade en sällsynt förmåga att organisera Étiennes kaotiska affärsliv.

Étienne log för sig själv, tog en klunk av sitt kaffe – numera tillagat av en ny, noggrant bakgrundskontrollerad kökschef – och vände sig tillbaka mot sitt massiva skrivbord av ek. Men leendet försvann snabbt när hans blick föll på den tjocka, svarta mappen som låg uppslagen framför honom.

Det var förundersökningsprotokollet inför Marcs rättegång.

Rättegången skulle inledas om mindre än tre veckor, och stämningen kring fallet hade blivit alltmer spänd. Marc hade visserligen erkänt den kvällen i sovrummet, och Gérards vittnesmål var förödande. Men Marc hade, med hjälp av de sista resterna av sitt nätverk, lyckats anlita en av Frankrikes mest skrupelfria och skickliga försvarsadvokater, Maître Jean-Claude Vaneck. Vanecks strategi var redan tydlig: han tänkte hävda att Marc hade blivit tvingad, att bekännelsen hade framtvingats under extrem psykologisk press av en tyrannisk storebror, och att den verkliga hjärnan bakom allt var den organiserade brottsligheten.

Och det var just den organiserade brottsligheten som var problemet.

Dörren till arbetsrummet öppnades tyst, och Victor, säkerhetschefen, klev in. Han bar som vanligt mörka kläder, och hans ansiktsuttryck var omöjligt att tyda.

“God morgon, Victor,” sa Étienne och stängde mappen. “Har du fått fram något nytt?”

Victor nickade och lade en surfplatta på skrivbordet. “Vi har problem, Étienne. Det handlar om ryssarna. De män som Marc var skyldig pengar.”

Étienne lutade sig framåt. “Volkov-syndikatet. Jag trodde att de skulle dra sig tillbaka när Marc arresterades. En man i fängelse kan inte betala några skulder.”

“Det är precis det som är problemet,” sa Victor och tryckte på skärmen för att visa ett fotografi av en grovhuggen man med rakad skalle och kalla, döda ögon. “Detta är Igor Volkov. Han är inte en man som accepterar förluster. Tio miljoner euro är mycket pengar, även för honom. Våra källor inom den ryska undre världen i Paris indikerar att Volkov är rasande. Han anser att eftersom du är Marcs bror, och eftersom det var du som satte Marc i fängelse och därmed omöjliggjorde betalningen, så har skulden gått i arv till dig.”

Étienne fnös föraktfullt. “Han vill att jag ska betala min brors blodspengar? Aldrig.”

“Det handlar inte bara om vad han vill att du ska göra, Étienne. Det handlar om hur han tänker få dig att göra det.” Victor drog en hand över sitt kortklippta hår. “De senaste dagarna har mina män märkt av ökad aktivitet runt egendomen. Bilar som parkerar lite för länge på gatan utanför. Drönare som har observerats på natten nära trädgårdens gränser. De kartlägger oss.”

Étiennes blick mörknade. Han tittade instinktivt ut genom fönstret, ner mot Lina och Nadia. “Tror du att de skulle ge sig på dem?”

“Du är Étienne Delcourt. Du har livvaktsstyrkor, bepansrade bilar och säkerhetssystem som liknar ett militärt högkvarter. Du är för svår att komma åt direkt,” förklarade Victor sakligt. “Volkov letar efter din svaga punkt. För sex månader sedan hade du ingen. Du var en ensam varg. Men nu… Alla i ditt hushåll vet hur mycket du bryr dig om Nadia och den lilla flickan. Det vet förmodligen Volkov också vid det här laget.”

Ett kallt raseri började koka i Étiennes bröst. Det var samma raseri som hade räddat honom den kvällen då han låtsades vara döende. Ingen, absolut ingen, skulle få hota hans nya familj.

“Fördubbla säkerheten,” beordrade Étienne med en röst hård som flinta. “Jag vill ha beväpnade män på området dygnet runt. Inga fönster får vara öppna på bottenvåningen. Nadia och Lina får inte lämna huset utan minst två av dina bästa män. Och skolan…”