Ett tungt, kvävande tystnad lade sig över den vidsträckta korridoren. Tiden tycktes stanna, likt ett urverk vars fjäder plötsligt brustit. Étienne Delcourt, vars kropp fortfarande var försvagad av det gift som närapå kostat honom livet, lutade sig tungt mot den kalla stenväggen. Hans hjärta slog hårda, oregelb

Nadia började gråta igen, denna gång av en överväldigande, krossande tacksamhet. Hon ville kasta sig för hans fötter, men Étienne höjde avvärjande en hand.

Spara dina tårar, Nadia. Vi har en lång natt framför oss. Och jag har en bror att ta hand om.

När Nadia och Lina hade eskorterats i säkerhet, drog sig Étienne tillbaka till sitt massiva arbetsrum i ek och läder. Rummet doftade fortfarande svagt av det utspillda vinet, en lukt som nu fyllde honom med illamående. Han gick fram till fönstret och blickade ut över den mörka trädgården. Regnet hade börjat falla, tunga droppar som slog mot rutan likt anklagande fingrar.

Han plockade upp sin privata telefon och slog ett nummer som bara en handfull människor i världen kände till. Det gick fram två signaler innan en kärv röst svarade.

Ja, Étienne.

Victor, sa Étienne. Jag behöver dig här omedelbart. Ta med dig ditt team. De bästa du har. Vi har ett säkerhetsintrång. Och det kommer inifrån familjen.

Victor var en före detta elitsoldat och Étiennes personliga säkerhetschef och problemlösare. Han ställde inga frågor, begärde inga detaljer. Tjugo minuter, var allt han sa innan han lade på.

Medan han väntade, hällde Étienne upp ett glas vatten från en oöppnad flaska och satte sig bakom skrivbordet. Han stängde ögonen och lät minnena av sin bror skölja över honom. Marc, med sitt blonda hår och sitt ständiga, pojkaktiga leende. Marc, som alltid hade lyckats undkomma konsekvenserna av sina handlingar. Marc, som deras mor alltid hade daltat med, alltid förlåtit. Étienne hade varit den ansvarstagande, den som hade byggt upp företaget från grunden efter deras fars tidiga död, medan Marc hade slösat bort sin arvslott på lyxbilar, dåliga investeringar och spelseminarier i Macao och Monaco.

Hur många gånger hade Étienne inte räddat honom? Betalat av lånehajar, tystat ner skandaler, gett honom fiktiva styrelseposter för att han skulle ha en inkomst. Och för tre månader sedan, när Marc hade kommit gråtande och bönat om tio miljoner euro för att betala av en skuld till den ryska maffian, hade Étienne slutligen sagt nej. Han hade klippt banden. Han hade sagt åt Marc att växa upp och ta konsekvenserna av sina handlingar.

Och Marcs svar hade varit att planera sin brors mord.

Tystnaden i rummet avbröts av att dörren öppnades. Victor klev in, klädd i mörka kläder, åtföljd av två män med bärbara datorer och tung utrustning.

Berätta, sa Victor kort och slog sig ner mittemot Étienne.

Étienne redogjorde för händelseförloppet. Giftet, Linas ingripande, bevisen mot Nadia, Gérards panik. Victors ansikte förblev uttryckslöst, men hans ögon smalnade.

Så Gérard sitter i biblioteket nu, konstaterade Victor. Har han pratat?

Nej. Jag ville vänta på dig. Men vi har ett problem. Om vi går till polisen nu med bara ett barns vittnesmål och min intuition, kommer Marc att förneka allt. Han kommer att offra Gérard, säga att majordomen handlade på eget bevåg eller hade blivit galen. Bevisen mot städerskan är starka nog för att skapa tvivel i en domstol. Marc har råd med de bästa advokaterna. Han kommer att komma undan, och han kommer att försöka igen.

Vad vill du göra? frågade Victor, och lade händerna på bordet.

Jag vill att han erkänner, sa Étienne. Och jag vill att han gör det medan vi spelar in allt. Men för att få honom att prata, måste han tro att han har vunnit.

Victor nickade långsamt. Ett teaterspel. Du ska agera döende.

Exakt, sa Étienne. Vi måste få honom hit, i natt. Vi säger att jag överlevde hjärtinfarkten, men att jag är svag, att jag ligger på min dödsbädd. Att jag vägrar åka till sjukhuset för att jag vill dö i mitt eget hem. Han kommer inte att kunna motstå frestelsen att komma hit och se mig ta mitt sista andetag, för att säkerställa att hans plan fungerade. Och när han är här, med Gérard… kommer vi att tvinga fram sanningen.

Låt oss rigga huset, sa Victor och vände sig mot sina män. Jag vill ha dolda kameror och mikrofoner i det stora sovrummet, i hallen och i biblioteket. Spåra Gérards telefon, se vem han har ringt de senaste fyrtioåtta timmarna. Jag vill ha bevis på kommunikationen mellan honom och Marc.

Männen nickade och satte genast igång med sitt arbete. Huset, som tidigare varit en tyst grav, förvandlades nu till en nervcentral. Kablar drogs, skärmar sattes upp i ett angränsande rum, och varje hörn av Étiennes sovrum försågs med osynlig övervakning.

Under tiden gick Étienne upp till sitt stora sovrum. Han tog av sig sin kostym och bytte om till en enkel, vit pyjamas. Han lade sig i den massiva himmelssängen, slöt ögonen och försökte kontrollera sin andning. Han behövde inte anstränga sig mycket för att se sjuk ut; händelsen tidigare under dagen hade tömt honom på färg, och hans hud var fortfarande blek och glåmig.