“Jag har redan ordnat det,” avbröt Victor. “Linas skola har blivit informerad. Vi har en man undercover som trädgårdsmästare där, och en annan som vaktar grindarna. Men Étienne, försvar är inte tillräckligt. Vi väntar på att de ska slå till. Om vi bara sitter och väntar, kommer de förr eller senare att hitta en springa i muren.”
“Så vi anfaller,” konstaterade Étienne.
“Exakt,” sa Victor och ett svagt rovdjursleende lekte på hans läppar. “Du styr ett av Europas största logistikföretag, Étienne. Delcourt Logistics hanterar tusentals fraktfartyg, lastbilar och lagerlokaler över hela kontinenten. Volkovs organisation förlitar sig på insmugglade varor – vapen, narkotika, lyxbilar. Mycket av det går genom hamnarna i Marseille och Le Havre.”
Étienne förstod omedelbart. Hans hjärna, tränad i årtionden för att förgöra affärsrivaler, växlade snabbt om till krigstillstånd. “Du vill att vi ska strypa hans leveranskedjor.”
“Vi vet genom våra kontakter i tullen vilka bulvanföretag Volkov använder,” sa Victor. “Om Delcourt Logistics plötsligt vägrar hantera deras frakt, om vi ‘råkar’ tappa bort deras containrar, eller ännu bättre, anonymt tipsar tullen om exakt vilka containrar de ska söka igenom… Då kommer Volkov att blöda pengar. Mycket mer än de tio miljoner han kräver av dig.”
“Gör det,” sa Étienne utan att tveka. “Använd alla resurser du behöver. Sätt ihop en specialgrupp inom företaget. Stäng ner honom. Gör hans liv till ett rent helvete.”
Victor nickade, tog sin surfplatta och vände sig för att gå. “Och Étienne? Säg inget till Nadia. Hon har tillräckligt att tänka på med förberedelserna inför rättegången. Det finns ingen anledning att skrämma henne.”
“Jag håller med,” sa Étienne. “Det här stannar mellan oss.”
När Victor hade gått, stod Étienne kvar vid fönstret en lång stund. Han såg hur Nadia ropade på Lina, att det var dags att komma in och tvätta händerna inför lunchen. Lina plockade upp Blixten i sin famn och sprang mot terrassen, hennes skratt ekade över gräsmattan.
Étienne kände en brännande beskyddarinstinkt. Han hade förlorat sin biologiska familj till ödet och till svek. Han tänkte inte låta ryska gangstrar ta ifrån honom den familj han själv hade valt.
En vecka senare började kriget på allvar.
Étienne satt i baksätet på sin bepansrade Mercedes Maybach, på väg från sitt huvudkontor i la Défense till Neuilly. Bredvid honom satt Victor.
“Tullen i Le Havre slog till i morse,” rapporterade Victor och läste från en krypterad meddelande-app på sin telefon. “De hittade tre containrar fyllda med oregistrerade automatvapen gömda bland bildelar. Alla tre containrarna var knutna till Volkovs bulvanföretag, tack vare vårt anonyma tips.”
Étienne log kallt. “Vad är det ekonomiska värdet?”
“Minst femton miljoner euro i förlorade intäkter för honom, plus de mutor han betalat som nu är bortkastade,” sa Victor. “Det var ett hårt slag. Våra källor säger att han löper amok.”
“Låt honom löpa amok,” sa Étienne. “Vi fortsätter. Stryp Marseille nästa gång.”
Bilen rullade fram mot de höga smidesgrindarna till herrgården. Grindarna öppnades långsamt av säkerhetssystemet. Bilen körde in på den grusade uppfarten. Allt verkade fridfullt.
Men när Étienne klev ur bilen möttes han av en likblek Nadia i dörröppningen. Hon darrade i hela kroppen och höll krampaktigt en bit papper i handen.
“Nadia? Vad är det?” Étienne skyndade fram, Victors hand flög omedelbart till det dolda vapnet under hans kavaj.
“Det kom med posten,” stammade Nadia, hennes röst var tunn och fylld av panik. “Direkt till mig. Inte genom din säkerhetskontroll av post, Étienne. Den låg i Linas ryggsäck när jag hämtade henne från skolan. Någon måste ha lagt den där.”
Victor svor tyst, tog på sig ett par handskar och tog emot pappret. Étienne ställde sig bredvid honom för att läsa.
Det var ett fotografi. Ett skarpt, högupplöst fotografi av Lina, tagen i hemlighet från en park borta vid hennes skola. Hon lekte på gungorna. På bilden, med röd tuschpenna, fanns en ring ritad runt Linas hals. På baksidan stod ett enda ord skrivet på bruten franska: Skulden.
Étienne kände hur blodet frös till is i hans ådror. De hade kommit så nära. Någon hade kommit tillräckligt nära för att lägga ett hot i en fyraårings ryggsäck. Hans blick flög mot Victor, som såg lika chockad ut som han kände sig.
“Var är Lina?” frågade Étienne och försökte hålla rösten stadig.
“Hon är på sitt rum. Rousseau är med henne,” sa Nadia och torkade en tår från kinden. “Étienne, vad är detta? Vem har skickat detta? Har det med Marc att göra?”
Étienne drog in ett djupt andetag och lade händerna på Nadias axlar. “Nadia, titta på mig. Jag svär på mitt liv att ingen kommer att röra er. Vi har retat upp några farliga människor som Marc var skyldig pengar. De försöker skrämma mig genom att hota det jag bryr mig mest om.”
“Men hur kom de så nära?” Nadias röst steg i hysteri. “De var i hennes skola! De var bredvid henne!”
