Ett tungt, kvävande tystnad lade sig över den vidsträckta korridoren. Tiden tycktes stanna, likt ett urverk vars fjäder plötsligt brustit. Étienne Delcourt, vars kropp fortfarande var försvagad av det gift som närapå kostat honom livet, lutade sig tungt mot den kalla stenväggen. Hans hjärta slog hårda, oregelb

Du har tjänat min familj i tjugo år, Gérard, sa Étienne långsamt, varje ord droppade av ett underliggande hot. Du fanns där när min far dog. Du fanns där när jag byggde mitt företag. Du höll min dotter när hon var nyfödd.

Étienne tystnade, smärtan av att nämna sin döda dotter högg till som en kniv i bröstet, men han tvingade tillbaka den.

Och ändå, fortsatte han, ser den här lilla flickan dig hälla gift i mitt vin. Ett gift som var utformat för att se ut som en massiv hjärtinfarkt, en tragisk men naturlig död för en man under mycket stress. Ett gift som krävde exakt den typ av motgift som bara en allergiker bär med sig.

Nadia tittade upp, hennes ögon stora av förståelse och fasa. Hon kramade Lina hårdare.

Gérard skakade på huvudet, en gest av förtvivlad förnekelse. Det är absurt! Varför skulle jag göra något sådant? Jag har allt jag behöver här. Ni har alltid varit generös mot mig.

Det är sant, svarade Étienne och började långsamt gå mot majordomen. Hans steg var ännu aningen ostadiga, men hans närvaro var överväldigande. Jag har varit generös. Men min bror… Marc… han har alltid kunnat charma sig till lojalitet. Han räddade din son från den där skandalen för tio år sedan, eller hur? Den där rattfyllerihistorien som skulle ha förstört hans karriär som läkare. Jag mindes det först nu. Marc använde sina kontakter, sopade det under mattan. Du har stått i skuld till honom sedan dess.

Gérards knän verkade plötsligt ge vika. Han vacklade och tvingades ta stöd mot en antik byrå i valnötsträ. Hans andhämtning blev stötig.

Étienne vände sig mot vakterna. Rousseau, ta med er Gérard till biblioteket. Lås dörren. Han får inte ha tillgång till någon telefon. Om han försöker fly, har ni min tillåtelse att använda våld.

När vakterna ledde bort en nu tyst och nedbruten Gérard, vände sig Étienne äntligen mot Nadia och Lina. Den hårda masken i hans ansikte mjuknade något, även om den inte försvann helt. Han sjönk ner på huk, trots att det fick hans muskler att protestera, tills han var i ögonhöjd med den lilla flickan.

Lina tittade på honom, hennes ansikte var blött av tårar, men hon verkade inte längre rädd för honom. Hon höll fortfarande sin lilla rosa väska i ett järngrepp.

Du är en mycket modig liten flicka, sa Étienne mjukt. Hans röst bröts nästan. Du räddade mitt liv. Du visste att du gav upp din egen medicin… den medicin som håller dig säker. Varför gjorde du det?

Lina snorade och torkade sig om näsan med baksidan av handen. Eftersom mamma sa att man måste hjälpa människor som har ont. Och du såg ut som om du hade väldigt ont. Som när jag åt en kaka med spår av nötter på dagis. Det kändes som om en stor sten låg på bröstet. Jag ville inte att du skulle ha stenen där.

En tår, den första på tre långa år, letade sig fram i ögonvrån på den mäktige vd:n. Han sträckte försiktigt ut handen och rörde vid hennes kind. Du är en ängel, Lina. En verklig ängel.

Han ställde sig upp och såg på Nadia, som fortfarande satt på golvet. Res dig upp, Nadia.

Hon ställde sig försiktigt upp, fortfarande darrande. Herr Delcourt, jag svär vid mitt liv, jag visste ingenting om pengarna eller flaskan. Jag skulle aldrig…

Jag vet, avbröt Étienne. Jag vet att du är oskyldig. Allt var iscensatt för att peka på dig. Den nyanställda städerskan från enkla förhållanden, i desperat behov av pengar till sitt barns medicin. Det var den perfekta täckmanteln. Gérard, eller snarare Marc, använde ditt namn för att öppna ett offshore-konto och förde över fem miljoner för att det skulle se ut som om du hade blivit köpt av en affärsrival. De planterade flaskan i ditt skåp när du var inne på mitt kontor. De trodde att polisen skulle bländas av de uppenbara bevisen och aldrig leta vidare.

Men vad gör vi nu? viskade Nadia, blicken flackade oroligt mot korridoren där vakterna hade försvunnit med Gérard.

Nu, sa Étienne med en plötslig, isande kyla i rösten, ska vi fånga en råtta i en fälla.

Han vände sig mot den andra vakten som dröjt sig kvar. Ta med Nadia och Lina upp till gästsuiten på andra våningen. Den med säkerhetsdörrarna. Låt en man stå på vakt utanför dörren dygnet runt. Se till att de får mat och vad de än behöver. Och framför allt…

Étienne såg rakt in i ögonen på Nadia.

Från och med detta ögonblick behöver du aldrig mer oroa dig för Linas medicin. Jag kommer personligen att se till att hon får tillgång till de bästa specialisterna i världen, de modernaste behandlingarna, och ett livstidslager av EpiPens. Det är det minsta jag kan göra.