Ett tungt, kvävande tystnad lade sig över den vidsträckta korridoren. Tiden tycktes stanna, likt ett urverk vars fjäder plötsligt brustit. Étienne Delcourt, vars kropp fortfarande var försvagad av det gift som närapå kostat honom livet, lutade sig tungt mot den kalla stenväggen. Hans hjärta slog hårda, oregelb

Étienne knäppte händerna bakom ryggen. Vi har Gérard.

Namnet träffade Marc som ett knytnävsslag i magen. Hans mun öppnades, men inget ljud kom ut.

Han sitter inlåst i biblioteket, fortsatte Étienne oberört. Han var inte lika lojal mot dig som du trodde, Marc. När han insåg att planen hade misslyckats, att jag hade överlevt, och att säkerhetskamerorna var avstängda, dröjde det inte länge innan han började prata för att rädda sitt eget skinn. Han berättade allt. Hur du hotade honom med hans sons gamla brott, hur du tvingade honom att blanda giftet i mitt vin, och hur ni riggade allt för att städerskan skulle få skulden. Fem miljoner euro, Marc. Ett ganska högt pris för en falsk syndabock, särskilt för en man som är bankrutt.

Det var en lögn, men en nödvändig sådan. Étienne behövde Marc ur balans.

Det är lögn! skrek Marc desperat. Den där gamla dåren ljuger för att skydda sig själv! Jag har inte rört en droppe gift! Jag har inte fört över några pengar!

Vi har spårat överföringen, ljög Étienne vidare med stenhård övertygelse. Din brännartelefon. Filerna du trodde att du hade raderat. Allt är i våra händer.

Marcs ansikte förvreds av panik och raseri. Han insåg att nätet drogs åt. Han tittade på vakten vid dörren, sedan på fönstret, och slutligen tillbaka på sin bror. Hans axlar sjönk. Hela hans hållning kollapsade.

Du lämnade mig inget val! skrek han plötsligt, rösten brast av hysteri. Du satt där uppe i ditt jävla elfenbenstorn, med dina miljarder, medan jag drunknade! De hotade att bryta mina ben, Étienne! De hotade att döda mig! Tio miljoner var småpengar för dig! Du hade kunnat rädda mig, men du ville se mig krypa!

Du har krupit hela ditt liv, Marc, svarade Étienne med en sorgsen, föraktfull ton. Du har aldrig tagit ansvar för någonting. Och nu, för att rädda ditt eget skinn, var du villig att låta en oskyldig kvinna ruttna i fängelse, och låta hennes sjuka barn hamna på barnhem. Du är inte bara en parasit. Du är ett monster.

Marc föll på knä och började gråta, fula, hulkande snyftningar som fyllde rummet med ett patetiskt eko. Étienne, snälla… förlåt mig. Snälla bror, jag var desperat. De tvingade mig. Överlämna mig inte till polisen. De kommer att döda mig i fängelset. Snälla!

Étienne tittade ner på den spillra av en man som var hans eget kött och blod. Tre år tidigare hade han gråtit vid sin frus och dotters grav, önskat att han kunde ha bytt plats med dem, känt att världen var en orättvis och grym plats. Nu insåg han att onskan inte alltid kom i form av tragiska olyckor; ibland fanns den inbyggd i dem man kallade familj.

Du slutade vara min bror den sekund du bestämde dig för att ta mitt liv, sa Étienne. Hans röst var lugn, helt befriad från den tidigare värmen.

Han vände sig mot rummets hörn och talade rakt ut i luften. Victor, har vi fått det vi behöver?

Victors röst strömmade ut från en dold högtalare i taket. Klart och tydligt, herr Delcourt. Hela bekännelsen är inspelad i högsta ljud- och bildkvalitet.

Marc stelnade till, insikten om fällan slog honom med full kraft. Han tittade upp på Étienne med ögon vidöppna av fasa. Du spelade in mig? Din jävla förrädare! Han försökte kasta sig fram mot Étienne, men vakten var över honom på en sekund och tryckte ner honom hårt mot golvbrädorna.

Ring kommissarie Lefèvre, sa Étienne till Victor över intercomen. Säg åt honom att vi har haft ett inbrott och att vi har förövaren. Säg också att vi har bevis för mordförsök och förfalskning av bevis. Se till att han personligen kommer hit. Och överlämna filerna till honom. Både Marcs erkännande och Gérards konversationer.

Gérard också? viskade Marc, tryckt mot golvet.

Naturligtvis, sa Étienne. Han utförde handlingen. Han är lika skyldig som du. Skillnaden är att han förmodligen kommer att ångra det resten av sitt liv. Du ångrar bara att du åkte fast.

Étienne gick fram till fönstret, vände ryggen mot sin bror och vägrade att se på honom medan han drogs upp på fötter och släpades ut ur rummet. Skriken och förbannelserna ekade nerför korridoren tills de slutligen tystnade när en tung dörr slogs igen.

Det var över.

Regnet hade slutat falla, och en svag antydan till gryningsljus började färga horisonten över Paris i en kall, blå nyans. Étienne stod kvar vid fönstret länge, kände en enorm trötthet skölja över honom, en trötthet som inte hade med giftet att göra, utan med år av sorg och förråd som äntligen hade nått sin bristningsgräns.

Men mitt i tomheten fanns det också en känsla av renhet. Såret hade skurits upp, och infektionen var borta. Han var ensam, helt ensam för första gången i sitt liv.

Nej. Det var han inte.