Victor kom in i rummet en timme senare. Vi har honom, sa han och höll upp en surfplatta. Gérards telefon visar tre rykande färska samtal till en brännartelefon. Vi lyckades spåra masten. Det är Marc. Han är i sin lägenhet i Paris. Dessutom hittade vi raderade meddelanden som bekräftar överföringen av de fem miljonerna till Nadias falska konto. Han gav instruktionerna via en krypterad app, men Gérards telefon var osäker nog för att vi skulle kunna återskapa cacheminnet.
Bra, sa Étienne. Ring honom, från min telefon. Säg att jag vill se honom.
Victor plockade upp Étiennes telefon och slog Marcs officiella nummer. Han satte den på högtalare. Efter fem signaler svarade en röst, ansträngd men med en konstlad oro.
Étienne? Är det du?
Det är Victor, herr Delcourt, svarade säkerhetschefen med mörk, allvarlig stämma. Jag ringer från er brors telefon. Det har skett en incident.
En incident? Vad pratar du om, Victor? Marcs skådespelari var beundransvärt, noterade Étienne bittert.
Er bror fick en massiv hjärtinfarkt för några timmar sedan. Vi hade en läkare här, men läget är… kritiskt. Han vägrar att låta oss flytta honom till ett sjukhus. Han yrar. Han säger att han vill ha er här.
En kort tystnad uppstod i andra änden av luren. Étienne kunde nästan höra hur hjulen snurrade i sin brors huvud, hur triumfen blandades med försiktighet.
Gode Gud, sa Marc till slut. Jag kommer direkt. Håll honom vid liv, Victor. Jag är där om tjugo minuter.
Han lade på.
Showtime, muttrade Victor och stoppade undan telefonen. Jag drar mig tillbaka till kontrollrummet. Vakterna kommer att släppa in honom. Vi har en man gömd i badrummet här intill om saker och ting går över styr.
Étienne nickade och lät huvudet falla tillbaka mot kuddarna. Han slöt ögonen till hälften och lät andningen bli ytlig och rosslig. Rummet sänktes i dunkelt ljus, med bara en ensam sänglampa tänd.
Tjugofem minuter senare hördes snabba fotsteg i korridoren. Dörren till sovrummet slogs upp. Marc Delcourt rusade in. Han var klädd i en dyr skräddarsydd överrock, hans hår låg perfekt, men hans ansikte bar en mask av djupt bekymmer.
Étienne! utropade han och sprang fram till sängen. Han sjönk ner på knä bredvid den och tog sin brors slappa hand. Min Gud, bror, vad har hänt? Du ser fruktansvärd ut.
Étienne öppnade ögonen, lät dem rulla lite innan de fokuserade på Marcs ansikte. Marc… du kom.
Självklart kom jag. Jag är din bror. Vad är det läkarna säger? Varför ligger du här och inte på intensiven? Marcs blick flackade runt i rummet, som för att säkerställa att de var ensamma.
Mitt hjärta… viskade Étienne och kramade Marcs hand svagt. Det är för sent. Jag känner det. Kylan sprider sig.
Nej, säg inte så, sa Marc, men Étienne kunde känna en svag skakning av spänning i broderns handgrepp. Du är stark, Étienne. Du har alltid varit den starka av oss.
Étienne lät en lång, väsande utandning slippa sina läppar. Allt kommer att bli ditt nu, Marc. Företaget… huset… allt. Jag hoppas bara… att du tar hand om det bättre än jag gjorde.
Marc lutade sig närmare. Hans andedräkt luktade svagt av dyr cognac. Du behöver inte oroa dig för någonting, bror. Jag ska ta över rodret. Jag ska se till att Delcourt-namnet lever vidare i ära. Du kan vila nu. Du kan släppa taget.
Étienne vände på huvudet och såg rakt in i Marcs ögon. Sanningen låg där, öppen och oförställd för en bråkdel av en sekund. Lättnaden. Girigheten.
Var det värt det? viskade Étienne, plötsligt med en mycket klarare röst.
Marc ryggade tillbaka något, förvånad över förändringen i tonfallet. Vad menar du?
Var det värt att mörda din egen bror för att betala av dina skulder till ryssarna?
Marcs ansikte blev aska. Han släppte Étiennes hand och reste sig snabbt upp. Du yrar. Febern pratar, Étienne. Jag ska hämta läkaren.
Nej, sa Étienne och satte sig plötsligt upp i sängen. Hans rörelser var smidiga, kraftfulla. Han slängde av sig täcket och ställde sig på golvet. Borta var den döende mannen. Framför Marc stod återigen titanen, obesegrad och rasande.
Marc stelnade till, hans ögon spärrades upp i obeskrivlig skräck. Vad i helvete… Du… du är inte sjuk.
Nej, sa Étienne iskallt. Jag blev förgiftad. Ett mycket sällsynt, mycket effektivt toxin, utformat för att snörpa åt mina luftvägar och få mitt hjärta att stanna. Om det inte vore för en fyraårig flicka med en EpiPen, hade du varit miljonär vid det här laget.
Marcs bröst hävdes. Han tog ett steg bakåt mot dörren, men i samma ögonblick klev mannen från badrummet fram och blockerade utgången. Det var en av Victors elitsoldater, beväpnad och massiv.
Du är galen, stammade Marc, svetten började pärla sig i hans panna. Du har förlorat förståndet. Du anklagar mig för mordförsök? Var är dina bevis?
