Vid min döda fästmös grav blockerade två svältande barn min väg. “Du kände vår mor?” krävde pojken. Sedan lyfte flickan jag matat kvällen innan på ansiktet—och jag såg Vikas ögon stirra tillbaka på mig medan någon annan stal pengarna som skulle hålla dem vid liv.
Vid min döda fästmös grav blockerade två svältande barn min väg. “Du kände vår mor?” krävde pojken. Sedan lyfte flickan jag matat kvällen innan på ansiktet—och jag såg Vikas ögon stirra tillbaka på mig medan någon annan stal pengarna som skulle hålla dem vid liv.
DEL 3:
“Ta mig till farmor Vera,” upprepade Viktor.
Arseny svarade inte genast. Han studerade Viktors rock, de polerade skorna mörkade av kyrkogårdslera och den dyra klockan synlig under ärmen. Sedan tittade han på de vikta pengarna som fortfarande låg i Viktors hand.
“Vi sätter oss inte i bilar med främlingar,” sa han.
Avslaget var bestämt, nästan inövat.
Viktor stoppade tillbaka sedlarna i fickan utan att protestera.
“Då går vi.”
Arina kastade en blick mot kyrkogårdsportarna. “Det är långt.”
“Jag har tid.”
Det verkade överraska dem mer än erbjudandet om pengar.
De avslutade att rensa de sista ogräset från blomsterbädden innan de gick. Arina rätade försiktigt till de röda rosorna som Viktor placerat under Vikas porträtt. Arseny borstade bort jord från stenens bas med ärmen.
Viktor väntade flera steg bort.
I åratal hade han stått vid den graven och trott att det inte fanns något kvar av Vika förutom fotografier och minnen. Nu gick två levande delar av henne mot honom i slitna skor, viskade till varandra om han kunde litas på.
De tre lämnade kyrkogården tillsammans.
Arseny förblev mellan Viktor och hans syster. Han gick snabbt, som om han var fast besluten att bevisa att han inte behövde hjälp, men Arinas steg började dra sig ut innan de nådde slutet av det första långa blocket.
“När åt du senast?” frågade Viktor.
“I morse,” sa Arseny.
Arina tittade på honom.
“Vad?” snäste han.
“Vi åt inte i morse.”
“Jag pratade inte med dig.”
Viktor stannade vid ett litet café.
“Ingen av er behöver förklara något. Vi går in.”
“Vi har inga pengar,” sade Arseny.
“Det gör jag.”
“Vi tigger inte.”
“Jag sa inte att du var det.”
Arsenys käke spändes. Stolthet var allt pojken hade kvar, och Viktor förstod tillräckligt för att inte ta det ifrån honom.
“Du visar mig vägen över halva staden,” fortsatte Viktor. “Det gör er till mina guider. Jag bjuder på lunch till dem som hjälper mig.”
Arina tittade genom caféfönstret på en glasmonter fylld med tårtor.
“Det låter rättvist,” viskade hon.
Arseny gav henne en sårad blick, men hungern vann.
Inne valde de ett hörnbord där pojken kunde se både ingången och kassan. Viktor beställde soppa, smörgåsar, varm choklad och tre bitar tårta. När maten kom tog Arina smörgåsen, stannade och tittade på sin bror.
Arseny tog den första tuggan.
Först då började hon äta.
Inget av barnen sa något på flera minuter. De åt för snabbt, försökte vara artiga medan deras kroppar avslöjade hur hungriga de var. Arina slog in halva sin smörgås i en servett och stoppade den i jackfickan.
“Du kan beställa en ny,” sa Viktor.
“Det är till farmor Vera.”
“Då tar vi mat till henne också.”
Arinas ansikte ljusnade, men Arseny förblev vaksam.
“Vad vill du ha av oss?”
Frågan var för tung för en tioåring.
Viktor lutade sig tillbaka.
“Just nu vill jag veta om din mormor behöver en läkare.”
“Hon behöver medicin,” sa Arina. “Hennes knän gör ont, och ibland kan hon inte ta sig ur sängen.”
“Hon har medicin,” rättade Arseny. “Nikolai tar pengarna innan hon hinner köpa dem.”
“Skadar Nikolai henne?”
Pojkens blick föll mot bordet.
“Han blir högljudd.”
“Det var inte min fråga.”
Arina höll sin mugg med båda händerna.
“Mormor säger åt oss att gå in på vårt rum när han har druckit.”
Arseny gav henne ännu en varningsblick, men Viktor hade redan hört tillräckligt.
Han höll rösten jämn.
“Skadar han någon av er?”
“Nej,” svarade Arseny snabbt. “Vi håller oss borta från honom.”
Det svaret var inte lugnande.
Viktor betalade för flera matburkar innan de gick. Han bar väskorna själv, även om Arsenij upprepade gånger erbjöd sig att ta en.
Eftermiddagsljuset bleknade när de korsade staden. De rena gatorna nära kyrkogården gav vika för spruckna trottoarer, åldrande lägenhetsbyggnader och smala gränder fyllda med rostiga bilar.
Två gånger erbjöd Viktor sig att ringa en taxi.
Två gånger vägrade Arsenij.
Under promenaden talade tvillingarna i fragment. De gick i offentlig skola när de kunde. Arseny gillade vetenskap och kunde reparera nästan vad som helst med rörliga delar. Arina älskade att rita och hade en anteckningsbok under madrassen så att Nikolai inte skulle riva ut sidorna för att använda dem som skrappapper.
De missade skolan varje gång Vera inte kunde lämna sängen eftersom någon var tvungen att samla flaskor, tvätta vindrutor eller stå i kö vid ett kyrkskafferi.
