Droppställningen svingades med en kraft jag inte trodde jag hade kvar i min skadade kropp. Den tunga metallfoten träffade den första mannen rakt över handleden just som han drog sitt vapen – en mattsvart automatpistol med ljuddämpare. Ljudet av ben som krossades ekade skarpt genom den plötsliga tystnaden i lobbyn, omedelbart följt av mannens vrål. Pistolen clattrade mot det polerade stengolvet.

När gryningen slutligen bröt fram över Marseille, låg varvet i ruiner, omringat av den franska försvarsmaktens tunga fordon. Rök steg fortfarande från den krossade jeepen. Aegis Vanguards nätverk i Europa var utplånat. Flera högt uppsatta korrupta tjänstemän som hade kopplingar till Dubois och nätverket höll redan på att arresteras runt om i landet, tack vare de servrar vi hade säkrat i lagret.

Jag stod vid kanten av kajen och tittade ut över det glittrande Medelhavet. Sergeant Moreau haltade fram till mig. Hans ansikte var täckt av sot och ett förband satt över hans panna, men han log.

“Luc överlever,” sa han och ställde sig bredvid mig. “Medicteamet säger att ditt ingrepp sparade honom med bara sekunder till godo. Han ber att få tacka dig personligen när han vaknar.”

“Han behöver inte tacka mig,” sa jag, min röst var hes. “Vi gör vårt jobb. Vi ser efter varandra.”

Moreau tittade på mig med en nyvunnen, djup respekt. “Du hade rätt. Vi visste hur man slåss. Men du visste hur man vinner.” Han gjorde en skämtsam men ärlig honnör och gick tillbaka för att övervaka evakueringen av fångarna.

Strax därefter landade general de Villiers personliga helikopter på hamnplanen. Han steg ut, klädd i sin fulla uniform, hans steg var raska och bestämda. Han granskade den massiva förödelsen, de förstörda fordonen och raden av tillfångatagna legosoldater. Sedan gick han rakt fram till mig.

Han tittade på min leriga, blodiga dräkt, på utmattningen i mitt ansikte, och sedan ner på mina händer, som trots nattens brutalitet var helt stadiga.

“När jag sa att jag ville ha en taktisk analytiker, Chloé,” sa han med ett svagt, stolt leende, “förväntade jag mig inte att du personligen skulle sänka en armé och slå ut en helikopter med en handeldvapen.”

“Det krävdes en liten justering av protokollet, mon Général,” svarade jag torrt, och kände hur ett genuint leende äntligen bröt fram på mina läppar.

“Task Force Égide har bevisat sitt värde inatt. Men kriget mot skuggorna är aldrig riktigt över. Vi har bara kapat ett av monstret huvuden.” Han lade en stadig hand på min axel. “Frågan är, är du redo att fortsätta leda dem? Inte bara som sjukvårdare. Utan som befälhavare för enheten?”

Jag blickade tillbaka över axeln mot mitt team. De stod samlade, blodiga, trötta, men oskiljaktiga. De var inte längre bara soldater; de var mina män och kvinnor. Jag kände ingen saknad efter de vita korridorerna på Clinique des Confluents. Jag saknade inte Julien Dubois nedlåtande blickar. Jag hade packat min kartong för sista gången.

Jag vände mig mot generalen, sträckte på min rygg och tryckte undan den sista resten av smärta från det förflutna.

“Mottaget, mon Général,” sa jag med en röst som bar hela min övertygelse. “Ge oss nästa uppdrag.”