Droppställningen svingades med en kraft jag inte trodde jag hade kvar i min skadade kropp. Den tunga metallfoten träffade den första mannen rakt över handleden just som han drog sitt vapen – en mattsvart automatpistol med ljuddämpare. Ljudet av ben som krossades ekade skarpt genom den plötsliga tystnaden i lobbyn, omedelbart följt av mannens vrål. Pistolen clattrade mot det polerade stengolvet.
General de Villiers, en veteran som inte behövde bli tillsagd två gånger, hade redan kastat sig bakom receptionens tjocka marmordisk. Hans två officerare reagerade bråkdelen av en sekund långsammare, men tillräckligt snabbt för att dra sina egna tjänstevapen. Det räckte dock inte för att säkra situationen. Den andre angriparen, en man med kalla, grå ögon och en ärrad käke, höjde sin pistol med skrämmande precision mot officerarna.
Jag hade inte tid att tänka, bara att agera på rena reflexer instuderade under dammiga, blodiga dagar i Mali. Jag använde droppställningens momentum för att snurra runt och stötte den övre, smalare delen rakt mot den andre mannens struphuvud. Han duckade precis i tid, men spetsen rev upp ett djupt sår längs hans kind. Han snubblade bakåt och avlossade ett skott som krossade glasdörrarna precis där jag hade stått sekunder tidigare. Ett regn av glasskärvor föll över oss.
Julien Dubois skrek. Det var inte ett rop på hjälp, utan ett gällt, panikslaget ljud som skar genom larmets tjutande. Han låg ihopkrupen på golvet, darrande med händerna över huvudet, helt oförmögen att röra sig. Hans dyra, skräddarsydda kostym var täckt av damm och glas.
Den taktiska reträtten
“Flytta på er! In i korridor C!” skrek jag till generalen och hans män, min röst trängde igenom kaoset med den auktoritet jag trodde att jag hade lämnat bakom mig.
Säkerhetsvakten Marc, som nyss hade hållit i min låda med tillhörigheter, hade nu dragit sin batong men stod fastfrusen. “Marc, aktivera de tunga branddörrarna! Lås inre zonen så fort vi är igenom!”
Jag sparkade undan pistolen från mannen med den brutna handleden, plockade upp den i farten och avlossade två snabba täckeldsskott mot den tredje angriparen som försökte flankera oss från vänster. Tyngden av vapnet i min hand kändes kusligt bekant, en förlängning av en arm som hade varit borta för länge. Generalen och hans officerare backade snabbt in mot den säkra zonen. Jag grep tag i kragen på Dubois kavaj och drog honom med mig längs golvet. Inte för att han förtjänade det, utan för att jag hade avlagt en ed om att rädda liv.
Vi tog oss igenom dubbeldörrarna precis när de stängdes med ett tungt, metalliskt klick. Magnetlåsen aktiverades sekunder innan den tredje angriparen nådde fram. Kulorna borrade sig in i de förstärkta dörrarna med dova dunsar på andra sidan, lämnande djupa bucklor i stålet.
Vi befann oss nu i korridoren som ledde mot röntgenavdelningen. Det var ett fönsterlöst område med blyklädda väggar, perfekt för att blockera strålning, och därmed också perfekt för att stoppa kulor. Det fanns ingen annan väg in förutom genom de låsta dörrarna vi just passerat, eller via den bakre nödutgången som krävde nyckelkort.
Generalen borstade av sina byxor och tittade på mig. Hans blick hade förändrats totalt. Det fanns inte längre någon artig nyfikenhet där, bara en kall, militärisk bedömning av en tillgång i fält.
“Rapportera, sjuksköterska,” sa han skarpt.
“Tre fientliga aktörer,” andades jag ut, kände hur pulsen bultade i tinningarna. “Professionella. De rörde sig i en tyst, koordinerad formation. Målet var ni, mon Général. De kom inte för att ta gisslan. De kom för en avrättning.”
En av officerarna, en ung kapten med svettpärlor i pannan, höjde sin radio. “Ingen signal. Väggarna här inne blockerar våra frekvenser. Vi är avskurna.”
Julien Dubois försökte ställa sig upp, stödjande sig mot den vita korridorväggen. Han var grå i ansiktet och darrade okontrollerat. “Det här… det här är ditt fel!” stammade han, pekande ett anklagande finger mot mig. “Du provocerade dem! Vem är du egentligen? Vilka är dessa män?”
Jag gav honom en blick som fick honom att tystna omedelbart. “Håll käften, Dubois. Om du vill överleva de närmaste femton minuterna, sätter du dig i hörnet och låtsas vara en krukväxt.”
General de Villiers log ett litet, iskallt leende. “Ni hörde henne, direktör. Sitt ner.” Han vände sig sedan mot mig. “Du haltar mer nu. Gammal skada?”
“Kula i höften under en bakhållsattack nära Timbuktu. Det värker bara när det regnar, eller när jag måste kasta droppställningar på lönnmördare.” Jag undersökte magasinet i pistolen jag hade tagit. Åtta skott kvar. “De kommer inte att stanna där ute. Om de vet vem ni är, har de sprängämnen eller utrustning för att ta sig igenom dörrarna. Vi måste röra oss mot bårhuset, därifrån finns en underjordisk tunnel som ansluter till det intilliggande universitetssjukhuset.”
Katt och råtta i mörkret
