Droppställningen svingades med en kraft jag inte trodde jag hade kvar i min skadade kropp. Den tunga metallfoten träffade den första mannen rakt över handleden just som han drog sitt vapen – en mattsvart automatpistol med ljuddämpare. Ljudet av ben som krossades ekade skarpt genom den plötsliga tystnaden i lobbyn, omedelbart följt av mannens vrål. Pistolen clattrade mot det polerade stengolvet.

Det var min lucka. Jag ignorerade min brännande höft, reste mig och sprintade genom röken. Jag dök bakom styrskåpet just som röken började skingras och kulsprutan vände tillbaka mot min tidigare position. Jag slog upp panelen på skåpet. Det var föråldrad, analog teknik. Spakar och knappar.

Jag lokaliserade spaken för den elektromagnetiska kroken som höll en tjugo ton tung fraktcontainer rakt ovanför jeeparnas framfart. Jag väntade, följde jeepens rörelse nedanför, kalkylering hastighet och vinkel i bråkdelen av en sekund.

Nu.

Jag drog ner spaken med all min kraft.

Ett massivt, kvidande ljud ekade över hamnen när magneten släppte. Containern föll som en bomb från skyn. Den träffade den ledande jeepen med en ohygglig kraft, krossade fordonet till en platt bit metall på en tiondels sekund och skickade en chockvåg av tryck och bråte över området. Kulsprutan tystnade för alltid. De två andra jeeparna girade vilt för att undvika kraschen, sladdade på den blöta asfalten och kraschade in i lagerväggen.

Mötet med Slaktaren

Kaoset gav Task Force Égide det momentum vi behövde. Vi svepte framåt, eliminerade det återstående motståndet med kirurgisk precision. Inom fem minuter var gården säkrad.

Men Slaktaren saknades.

“Han är inte bland de döda,” rapporterade Moreau via radion. “Han måste ha flytt mot de inre dockorna.”

“Jag tar honom,” svarade jag, bytte magsin i min pistol och klev över vrakdelarna. “Säkra området. Ta hand om Luc.”

Jag rörde mig ensam genom regnet mot de inre dockorna där de privata yachterna låg förtöjda. Mörkret här var absolut. Jag rörde mig ljudlöst, lyssnade intensivt. Bara ljudet av regnet och kluckandet från vågorna mot skroven.

Plötsligt hördes ett knakande ljud från träbryggan till höger. Jag kastade mig reflexmässigt åt sidan just som en serie kulor splittrade träet där jag stått. Jag rullade in bakom en stor motorbåt och höjde mitt vapen.

“Du rör dig fortfarande som en sjuksköterska, Chloé,” ekade en djup, raspig röst genom mörkret. Han kände till mitt namn. Han mindes mig.

“Och du skjuter fortfarande som en fegis, överste,” ropade jag tillbaka, rörde mig ständigt för att inte ge honom en fast ljudbild av min position.

“Jag hörde vad du gjorde på kliniken. Imponerande. Men du förstår inte det stora spelet. Dubois var bara ett verktyg. De kemikalier vi skapar… det finns köpare i Mellanöstern som betalar i guld för att få system som kan slå ut västerländska pansarfordon. Det handlar om maktbalans. Du och din lilla styrka har bara försenat det oundvikliga.”

“Ert misstag var att tro att vi är här för att spela ert spel,” sa jag kallt.

Ett plötsligt muller hördes över oss. Jag tittade upp och såg silhuetten av en tung attackhelikopter som svepte in över bukten utan lanternor tända. Aegis Vanguard hade kallat in sin evakuering. En repstege kastades ner från helikoptern mot piren längre fram.

Slaktaren bröt sin täckning och sprintade mot piren. Han var snabb, otroligt snabb för sin ålder. Jag reste mig och sprang efter honom. Smärtan i min höft var nu en brinnande kniv, men jag vägrade att låta honom komma undan en gång till.

Han nådde repstegen och började klättra. Helikoptern började redan stiga.

Jag stannade upp, planterade fötterna brett på den hala träbryggan. Jag slöt ögonen i en mikrosekund för att stänga ute vinden, regnet och rotorljudet. Jag kom ihåg andningstekniken. Jag fokuserade på generalens ord. På de liv jag inte kunde rädda i Mali.

Jag höjde pistolen med båda händerna. Tog sikte. Helikoptern steg, vinden slet i honom där han hängde fem meter upp i luften.

Jag andades ut. Halva utandningen, håll andan.

Klick.

Jag kramade avtryckaren tre gånger i en snabb, rytmisk sekvens.

Det första skottet träffade hans axel, fick honom att tappa greppet med ena handen. Det andra skottet träffade hans knä, förstörde hans möjlighet att stödja sig. Det tredje skottet, avfyrat när han föll, träffade helikopterns yttre bränslepump precis vid motorfästet – en svag punkt jag kände till väl från min tid runt dessa maskiner i fält.

Slaktaren föll tungt, kraschade genom träbryggan och försvann ner i det svarta, iskalla vattnet med ett brutet skrik. Samtidigt fick kulan som träffat pumpen motorn att hosta till. Ett regn av gnistor sprutade från turbinen. Helikoptern, som omedelbart förlorade kraft, krängde våldsamt åt sidan och tvingades avbryta stigningen och nödlanda hårt på en intilliggande pråm för att inte störta i havet.

Jag gick fram till kanten av piren och tittade ner i vattnet. Det mörka vattnet var stilla. Han kom aldrig upp igen.

Jag sänkte mitt vapen. Regnet sköljde över mitt ansikte och tvättade bort krutröken och dammet.

En ny gryning